Det hade varit en bra titel om det handlat om krypningar i benen - sådana som gör att kvinnor inte kan sova. Det här är troligtvis samma sorts krypningar men det är i själen.
Det är det här med att vänta. Vänta har aldrig varit min starka sida. Tålamod skulle jag nog inte känna igen ens om den hoppade upp och bet mig i näsan.
Den enda gången jag har tålamod så är det när jag fotar - fast även då är jag den som blir super ivrig och vill i väg.
Men nu kryper det mer än vanligt. Jag vill kunna få det ur mig. Det jag bär på - det där med att berätta. Men innan jag berättar måste jag ändå har någonstans att sova.... eller snarare bo. En permanent adress med mitt namn på dörren.
Jag ber till vem det nu än är som styr över detta att se om jag skulle kunna få det jag så gärna vill ha. Men jag vet att jag inte är ensam. Det är hemskt svårt för alla som söker lägenhet...
//C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar