Att träna är lika viktigt för mig som att fota. Men med motsatt effekt. Hur menar hon nu? Jo så här är det: Träning one o one. Träning ger endorfiner – kroppseget morfin. Det genererar ett lyckorus men även agerar det som smärtstillande. Väldigt bra och praktiskt på alla sätt. Så lika mycket som min fotografering får mig att stanna upp och reflektera ger träningen mig likt -Red Bull reklamen – vingar.
När jag möter folk på stan tror dom ibland att jag är på väg att flytta för det är mer än en väska på axeln. Det är kamera, dator och träningskläder och lunch och en bok och lite annat som man brukar ha i sin väska. I mitt fall är det inte en väska det är fler….
Men tillbaka till träning, träningsvärk och skavsår. Min vän Calle roade sig kungligt med att träna med mig för drygt en vecka sedan. Vi körde rygg och axlar. Jag visste redan innan att jag skulle ångra detta djupt. Inte att träna tillsammans men den träningsvärken som detta skulle generera. Jag ska för tydlighetens skull förklara att jag är gammal elitidrottare med mer än en meter i klorerat vatten under bältet, jag har även sett insidan av en styrkelokal mer än en gång men vi har lite olika sätt att träna Calle och jag. Det blev jag varse då jag dagen efter hade lite svårt att klä på mig och två dagar senare kunde jag knappt klia mig i huvudet på grund av träningsvärken. Men visst var det kul. Det är alltid kul att bli utmanad för det utvecklar ju en själv.
Men att träna så med någon annan ger kickar som varar länge. Har varit och kört mitt första spinningpass på över 1 år, springer 20 minuter på löpband (och är ohyggligt mallig över mig själv att jag överlever – troligen med rätt motivation eller Calle som motivator i det här fallet skulle säkert kunna få mig att springa längre och troligen snabbare men den dagen den träningsvärken som det numer får heta….)
Så kan det vara i kroppens och själens förvirrade boning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar