Tåget hade kört på en pojke - han avled mindre än 1 timme efter det att han blivit påkörd. Jag vet inte vem pojken är, min son berättade att han var lillebror till en tjej i hans skola.
Några har i dag förlorat en son och en bror. Några har i dag fått sitt liv för alltid påverkat. Jag kan inte förstå hur det smärtar. Jag kan rent logiskt inse att deras liv måste ha gått sönder idag. Men jag kan inte förstå.
Jag har gjort vad vilken annan vuxen kvinna skulle gjort jag har varit närvarande, försökt få de tre tjejerna som ville vara hemma hos oss att slappna av, prata lite, fixa lite att äta och fixa lite film att titta på. Inga stora saker. Bara att vara där om det skulle behövas.
Men vem tar hand om de anhöriga, vem är där för dom. Smärta och akut sorg är ju något som många människor är livrädda för. Det är så fruktansvärt naket och utelämnande smärtan alltså.
Jag hoppas att de får det stöd de såväl behöver. Mina tankar går till dem, även om jag inte vet vem de är.
Allt annat känns ganska oväsentligt när en sådan här sak händer. Naturligtvis är den här händelsen ingenting i jämförelse med katastrofer i andra delar av världen - Haiti för att ta ett exempel. Men vi människor är ju sådana att drabbar sorgen någon i närheten eller att olyckan sker i närheten av någon man känner så blir man så påverkad. Att höra om Haiti, se bilder därifrån är skrämmande och fruktansvärt på så många sätt.
Men det som sker i närheten blir så väldigt mycket mer på riktigt.
Den här dagen blev inte alls som det var tänkt.
C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar