Att bli besviken är karaktärsdanande hörde jag vid något tillfälle. Jag kan visserligen förstå vikten av att låta sina barn inte åka räkmacka genom livet för deras verklighetsbild blir en anings skev då man undanhåller vardagens hårdare klimat men man vill ändå att ens barn och de man har kär ska få det så bra och så lugnt så länge det går. Det är ju inte konstigt - jag tror vi alla har en curlingindivid inom oss på något sätt. Det gäller att våga säga stopp innan det går över styr.
Men besvikelsen på vänner som inte dyker upp. De som säger en sak men kan inte stå för det sedan det är en besvikelse man skulle kunna klara sig utan.
Besvikelsen på sig själv när man på nytt har vågat lita på någon för att sedan ångra det bittert. Det är inte kul det heller.
//C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar