Vilka val vi väjer

har vi och tar vi vara på möjligheterna?

Att i dag leva under stressen av klockan gör väl de flesta av oss. Vi ska jobba, träna, vara sociala med vänner eller familj, vi ska ha egen tid och vi ska dessutom ha tid för studier. Det är mångas liv som ser ut så här. Det är inte alla som har familj och barn men i stället så har man kanske ett mer aktivt socialt liv.

Allt detta ställs ju på huvudet då vi inte kan ta oss mellan A och B i planerad tid. Vi ligger alltid minst 10 minuter fel. Det känns aldrig bra att veta att hela dagen kommer jag att bli sen. Vi skyller på SL och vi anklagar vädret. Ishalka, snö, lövhalka, inställda bussar och tåg. Det är inte kul och det suger verkligen att inte veta att även om jag satsar på att åka hemifrån 30 minuter tidigare än vanligt så är det inte säkert att jag kommer att hinna i tid.

Men valen som jag menade innan är följande - varför ska vi försöka trycka in så många aktiviteter under en och samma dag?

Jag minns med fasa hur jag tjuvlyssnade på ett samtal mellan två kvinnor i päls som berättade hur deras välartade barn hade aktiviteter var dag. "På måndagar har Elsa teater, tisdagar dansar hon, onsdagar är det flöjt, torsdagar rider hon och fredagar då har hon tid för sina kamrater". Min absolut första tanke var att ställa mig upp och ifrågasätta varför pälskvinnan ansåg att dylikt veckoschema var beundransvärd. Jag fick ont i magen då jag hörde stoltheten i rösten hos kvinnan i päls. För om det är det här livet vi ger till våra barn - att alltid fylla dagarna med så mycket aktiviteter att det inte finns tid för återhämtning, tid för tystnad eller bara få ligga på sängen och vara, jisses hur bäddar man då för sina ungar. Det lär generera en hjärtinfarkt innan de har passerat 40.

Skala ner, skala av, fokusera på dig själv som det står i alla hälsotidningar. Försök inte hinna med träning, jobb, sociala aktiviteter och bio på samma dag. Dygnet har bara 24 timmar, där ett par gå åt till sömn. Jobbar gör vi oftast ett fixt antal timmar om dagen men därefter försök att ge tid själv tid att vara.

Jag lever inte som jag lär kan enligt vännerna. Jag går upp tidigare än de andra för att äta frukost i lugn och ro, tar sedan bussen till träningen och hinner med ett träningspass på cirka timmen innan jag duschar och går ner till jobbet för att ta en kaffe innan arbetet börjar.

Men det är ytterst sällan en stress att hinna med. Jag går upp tidigare för att få en lugn morgon. Har jag packat i ordning allt så är det bara att ta ryggsäcken och gå efter att jag har klätt på mig. Planering och insikten om att valen är bara jag som kan göra. Mina val inkluderar jobb, träning och vänner/familj. Men att välja bort stressen. Visst jag lyckas inte alltid men det är en strävan att inte trycka in för mycket på en och samma dag. För det bidrar till stressen. Det är de valen vi alla kan göra.

Att våga vara sig själv del2

Varför det finns ett negativitets filter inkopplat i båda öronen

skulle jag gärna vilja ha ett svar på. Det har varit och i viss mån är det fortfarande att jag kan inte höra någon ge mig en komplimang utan att för den skull förvanska den och ifrågasätta motivet till given komplimang. Som en nära vän säger " Ibland är en cigarr bara en cigarr"... men inte hos mig.

Varför är det så? I den totala övertygelsen om att du som motpart inte faktiskt kan mena det du säger för att jag vet väl bäst om hur jag är och vem jag är så finns det ju läge att kraftigt betvivla det.

Jag har sedan ganska liten parvel - i alla fall så som jag kommer ihåg det sökt bekräftelse. Jag är medveten om att jag är inte ensam i detta sökande och lär inte vara den sista heller. Men vad är det som gör att vi söker bekräftelse. Blir vi inte sedda som barn? Och hur hänger det ihop med ovan nämnt negativitetsfilter?

Känner mig lite tom i bollen så resten får vänta tror jag

snökaos och mental istid

Huvudet känns som om det är permaforst i. Det är lika mycket tjäle i skallen som i marken och som det känns just nu lär det ta fram tills seeent i vår innan det tinar. O då kommer frågan - var kommer allt vatten ta vägen. ...

C

Att våga vara sig själv 1

Steg 1 i den egna insikten/ vem fan är jag egentligen.

Vem är du och vem är jag….

Framförallt vem är jag. En fråga som skulle få vilken terapeut som helst att gnugga händerna av förtjusning – mycket att bita i. Spännande spännande.

Må vara men frågan är adekvat, vem är jag. Jag är en kvinna född 1963 i Bromma, uppväxt på Lidingö med en yngre syster. Skolgången var väl inte någon höjdare, om jag inte minns fel så var jag minst sagt tystlåten och ville ytterst ogärna prata inför klassen. Jag vet att i gymnasiet så när jag skulle stå inför klassen och hålla ett muntligt föredrag så höll jag på att spy av nervositet. Det enda som inte gjorde mig nervös var att göra saker fysiskt.

Träna – det var och är fortfarande en stor del av mitt liv. Min träning i dag fungerar som terapi för själen och som medicin för kroppen. Utan träning så går jag sönder både bildligt men även bokstavligt.

Det enda jag var bra på i skolan var att skriva. Jag hade en vikarie som berömde mig för en uppsats som handlade om hösten om jag inte minns fel. Jag kommer ihåg hur fantasiskt det kändes att ha fått beröm för något jag gjort. Något JAG hade gjort. Undrar om det var så att beröm inte var så vanligt i mitt föräldrahem. Det lär inte vara något jag kan fråga då min mamma har glömt bort det eller alternativ två att jag inte uppfattade det de sa som beröm eller komplimanger. Jag vet inte – och det är ingen större idé att fråga. Men det kan ju vara en otroligt lätt förklaring till varför beröm och komplimanger är så viktiga för mig i dag.

Se mig, hör mig, notera mig är och har varit det som speglat mitt beteende – kanske inte fullt ut – inte som så att jag har kastat mig i killars/mäns armar och agerat därefter. Däremot har jag i och med mitt utseende lyckats undvika min egen ålder även i dag – fyllda 46. Män men även kvinnor tar mig ofta för minst 10 år yngre och jag då har jag inte ens ansträngt mig speciellt.

Det här med utseende är väldigt tveeggat. Å ena sidan är jag väl medveten om mitt eget yttre. Jag vet att jag inte skrämmer vilda hästar i sken – om uttrycket tillåts – jag har fått tillräckligt med ragg på krogen för att inse att jag skulle kunna få om jag ville. Det har oftast räckt med den vetskapen. Samtidigt är jag fruktansvärt lat. Jag orkar inte speciellt ofta göra något åt utseendet. Det är bekvämt att smörja in ansiktet med mjuk kräm efter träningen o blåsa håret torrt. Det är det jag gör – och någonstans är jag ändå ganska stolt tror jag att jag inte bryr mig om att lägga de där 10 minuterna extra för att lägga den enklaste av makeup. Samtidigt som när jag ser kollegor som Linda exempelvis som framhäver sina ögon så otroligt snyggt att jag skulle också väldigt gärna vilja göra samma sak. Men bekväm, lat eller okunnig jag vet inte men jag gör det inte.

Träning mat och vad som händer när man inte gör som man ska

...... Här kommer vissa av mina vänner skratta gott. Jag som ändå har tränat och tävlat på en ganska hög nivå borde veta bättre...... Ja jo så har jag nog tänkt i dag mer än en gång men ibland så vill man bara ha något enkelt till frukost - säg en kopp the och sen en kopp the till. O kanske en fruktsallad. Under förmiddagen kommer huvudvärken och i samband med att jag kliver in på gymmet köper jag en sådan där "träningsbar" väl medveten om att om jag tränar helt utan ngt i magen blir det obra. Är ute i god tid så jag kör lite rygg i min favorithatmaskin som jag innan sommaren är slut ska ha bemästrat - the challenge is up...

Efter lite styrka är det dags för dagens pass - i dag spinning. Efter 5 minuter känner jag hur tunga benen är. Känns märkligt tungt. Efter 10 minuter inser jag att jag svettas floder och tar av mig linnet. Sen rinner jag bokstavligt talat av sadeln när passet är klart. Frågar instruktören efter att ha hämtat andan och druckit ett par lite vatten om det var så att det var något fel på luftkonditioneringen - ja ni kan gissa svaret. Om inte annat så var den igenimmade spegleväggen ett ganska tydligt tecken....

Ut från gymmet och mot hemmet. Passerar ett 7/11 där en nutrilett bar och dricka inhandlas På bussen somnar jag stenhårt och lyckas vakna till så att jag hinner av i centrum där jag ska möta dottern för middagshandling. men jag är så skakig i benen så jag måste köpa yoghurt nötter och puffar för att få i mig energi. Efter inhandling så har jag ätit mest hela kvällen, mackor, kakor, mat, kaffe det har inte funnits någon hejd på inmatning av energirikt skräp. Så därför "note to oneself - ät regelbundet - ät vettigt och ta med proteiner för i helv.... annars lär det här aldrig funka. BASTA!!!!

Fly

Jag fick frågan igår om jag vågade ta steget.

Steget började tas för länge sedan men jag har inte avslutat det. Vad som håller mig kvar är trygghetsnarkomani och rädslor. Men jag har trots allt bestämt mig det får vara slut med knarkandet och steget skall klivas fullt ut. Ge mig en fingervisning om ett ställe att hänga min hatt ska här bäras böcker.

Just nu vill jag dock mest fly. Fly från värk i kropp och själ. Värk den fysiska som äter mina leder och är mindre kul. Skovet kom igår i samband med uselt uselt väder, ingen sömn och påbörjad infektion i kroppen.

Fly vill jag - in i värmen, in i solen och in i framtiden. Inte för jag vet vad framtiden har att erbjuda men jag måste våga tro på att det finns en framtid för mig fast som ensam. Visserligen blir jag aldrig ensam om jag inte väljer det.

Ensam kan man inte vara som förälder. Vänner de mina vänner som bär mig när jag inte orkar gå längre och de som orkar höra mig när jag bara vill ge upp ni vet vilka ni är och jag älskar er.

Pussar

C

snöskottning med tillbehör.

Jag ska ge mig upp på taket och skotta. Grannarna har gjort det och jag antar att det är något man bör göra. Visserligen är det inga höjder och med tanke på mängden snö som har fallit lär jag trilla ganska mjukt om jag faller.

Taker är platt och det har ju ramlat ner en del vitt från himlen och jag antar att det är tungt och det ska nu bort.

Skänk mig styrka, tålamod och att jag inte gör något dumt som att köra spade genom taket - för det vore onekligen en extremt taskig tajming just nu...

Vinterrök

Ett inlägg - inte fullt så djuplodande deppgrått och grubblande - med fokus på kyla, vinterrök och skönhet i kylan.

I kväll var det vackert på väg hemåt på matarbussen. Vackert då köldröken likt älvor som dansar på ängarna om somrarna så dansar köldröken sina slöjor kring lyktor och hus. Det är som en gammaldags film från London där allt alltid filmades i svart vitt och med massor med rök . Man ser väggen framför sig med köldrök och så kör man in i den. Det som var svart men klart utanför bussen förändras med en gång. Bussen hamnar inuti någon sorts ficka av rök som mjukar upp allt utanför. Så försvinner röken och allt blir klart igen.

Så kommer nästa sjok med rök. Visst är det kallt. Kyla kan man klä sig för. När temperaturen diffar med dryga 10 grader nedåt under minussträcket så är det lite svårt att klä sig för kylan. Men lager på lager och allt det där.

Men man måste stanna upp och titta, njuta av kylans fix och trix med naturen. Det är mäktigt. Visst är det kallt men det är vackert. Och det är fasen så mycket mer spännande med det här än med 0 gradigt och slask för där kan man tala om grådeppigt - fy satan.

//C

Kommunikation

En vis person sa vid något tillfälle - "vi har två öron och en mun, alltså ska vi lyssna dubbelt så mycket som vi talar". I det här fallet handlade det om en säljkurs men jag tycker att det kan appliceras på mycket och många.

Vi som jag skrivit tidigare - talar väldigt mycket - jag vet dock inte hur mycket vi faktiskt lyssnar.

Oavsett förvirring eller "minne som ett durkslag" - varianterna på temat är många men kontentan är den samma - för mycket i huvudet gör att information som är tänkt ska fastna där rinner ut genom något för ändamålet lämpligt hål.

Frustrerande för avsändaren av denna information - en smula framförallt som att avsändaren inte är helt bekväm med att påpeka - hörrödududu - du har glömt något igen.

Men återigen - kommunikation - då blir det säkert bra.

//C

mitt i natten fast senare än så

Ett analogt brev är nu skrivet med tankar och funderingar. Har beslutat att skicka det. I hopp om att få svar just på frågor som likt pingpongbollar hoppar runt i huvudet på mig.

Visst det kunde vara lätt att säga "äh jag skiter i alltsammans" men nu vet jag efter så många år hur jag funkar - och då sitter jag där och ältar och ältar utan varken svar eller möjligheter till att ställa frågan igen.

Så i hopp om svar - nu går brevet. Till rätt adressat.

1337

Sonen har tillsammans med en kamrat startat en Facebookgrupp som heter "vi som vill att kyrkklockorna ska ringa 13.37" . I dag har de 8077 medlemmar. För inte så länge sedan blev en pojke överkörd av Roslagsbanan. Hans namn var Linus. Nu på onsdag ska kyrkklockorna i Täby ringa 13.37 och det första slaget är för Linus.

Det känns viktigt att skänka en tanke, att en idé som föddes på en historia lektion som bygger på ett speluttryck kan användas av ungdomarna att hedra en pojke som inte fick bli äldre än 15 år.

Det är viktigt, som någon har skrivit på 1337:s forum, "och vem är det som säger att ungdomar inte bryr sig". I dag pratas det om 1337 både i bloggar och i andra media.

Jag tycker det var modigt av dessa unga män att övertala kyrkoherden att låta klockorna ringa. Att kyrkoherden insåg vikten av den här gesten och att förhoppningsvis rektorer och lärare på skolorna som ligger runt omkring låter eleverna ta de 5 minuter som krävs för att gå ut och hedra Linus.

TRÖTT

På mycket men mest på mig själv.

Att inte förvänta sig av andra svar eller reaktioner vore nog bra att lära sig en gång för alla. Att lära sig att vara klar och tydlig med det som är viktigt.

Att inte ha förhoppningar och förväntningar på andra för de kommer att bli grusade hur väl de andra människorna menar.

Att skaffa sig tuffare skinn och att inte leva livet med hjärtat på utsidan - för det gör så jävla ont varje gång jag sårar mig själv.

Jag är så trött på det.

Respons

På en ställd fråga förväntas svar. Det är inte konstigare än så. I dagens hetssamhälle med sms, twitter, bloggar och mail till höger och vänster så tror jag ibland att vi inte riktigt lyssnar på vad den andre parten säger.

Jag ställer en fråga och vill därför ha ett svar. Det kan tyckas ganska självklart men det verkar vara svårt men responsen.

Frågan är kanske - varför är det svårt med responsen? Är månne hörseln dålig? Nej det tror jag inte. Är det kanske ointresse? Nej det hoppas jag inte.

Är det kanske förvirring, för upptagen och rent av för stressad? Kanske det.

Men vad gör vi åt det?

Ingenting.

Det är det mest beklämmande av allt. Vi gör absolut ingenting förutom att sörja inombords.

C

Kärlek, känslor och rätten till utveckling

Känslor - hela spektrumet från svartaste svart till vitaste vitt. Från kärlek till hat. Starka ord och starka känslor.

Känslor förändras med tiden. Precis som vi utvecklas som människor utvecklas även våra känslor. Som ung var det lätt att älska och hata - det var korta puckar och ganska mycket svart och vitt. Gråskalorna hade ännu inte hunnit få form och färg.

Men allt efter det att den mentala ryggsäcken växte så fick gråskalorna chansen. Gråskalorna - de som vi i vardagligt tal kallar livet eller kanske livserfarenheten. Det som bygger vår ryggsäck där våra positiva och negativa erfarenheter, känslor och upplevelser. Vi har blivit ratade i kärlek, bortvalda i skolan och passerade på jobbet. Kan vi acceptera och gå vidare så blir dessa erfarenheter något vi kan lära oss av och då utvecklas. Kan vi det inte - jag då står vi stilla och kan inte se vägen framför oss för vi tittar i backspegeln.

Kärlek - den intensivaste av känslor tillsammans med hat men lika ljus som hatet är mörkt behöver näring. Rättare sagt alla känslor behöver näring, men kärlek vill vi ändå vårda för det är varmt, ljust och viktigt för oss.

Vad i består näringen? Det måste nog vara individuellt betingat. Jag kan ju vara tala för mig själv men för att mina känslor ska blomma krävs det det ett par saker. Närhet, intresse, viljan av att vara tillsammans och att visa det. Ömhet och handlingar som överensstämmer med ömheten. Små saker, enkla saker. Men som visar att just jag är viktigt för dig.

Rätten till utveckling - kan verka vara självklar. Det är den - alla har rätt till att utvecklas men man måste vara klar över att det sättet man kan utvecklas är att acceptera sin historia, förlåta det som hänt och lära sig se framåt Att inte göra samma misstag fler gånger och lära sig att tänka lite före istället för att upptäcka försent - att vänta nu här det där var väl inte så klokt - eller som en nära vän gärna säger - hur tänkte hon nu....

Så i gråskalans tecken - där livet gett mig en canvas med många nyanser - allt från det vistaste av vita via en fantastisk mängd med nyanser av grått till det mörkaste svart - njut, lev och lär.

Ingen kan göra det åt dig.

//C