Körkort för föräldrar

Saker som barn inte ska höra av sina föräldrar.

* Jag hatar dig.

* Du skulle aldrig ha fötts.

* Jag vill aldrig mer se dig.

Men det mest grymma har jag nu hört:

* Nu får du faktiskt ta hand om dom för dom är för bråkiga jag skaffar en hund i stället.

Hur kan en vuxen människa säga något sådant, att känna så i desperata situationer det kan jag acceptera för i desperata ögonblick kan man tänka dylikt men man får ALDRIG säga det högt.

Alla barn som föds har rätten att bli älskad för just det de är - små nyfödda barn som är fullkomligt OSKYLDIGA. Visst de är krävande, de är totalt beroende av dig som förälder men det är ju en del av att bli förälder är. Det är ett totalansvar som aldrig kommer att sluta. Även när de själva är vuxna med egna barn så är man ändå alltid förälder.

Ibland önskar jag att det fanns körkortskrav eller snarare behörighets tester för att få bli förälder - inte för jag vet om jag hade klarat det själv då - i alla fall inte som den jag var för 17 år sedan men som den jag är idag - då jag vuxit med jobbet av att just vara förälder tycker jag nog att jag klarar det rätt ok.

Jag tycker så oändligt synd om barnen som aldrig får tid, får den där extra kramen, får sitta ner och får visa och berätta. Som känner att de kanske inte har rätten till allt det där. Kärleken, tiden, gemenskapen. Det skär i hjärtat på ett sätt som inte går att beskriva.

C

Bakbunden

Eller kanske ändå inte men en önskan om att kunna hjälpa till men som inte når fram.

Jag hade en vän - betoning dåtid. Den vännen vill inte veta av mig - då jag har orsakat mer smärta än vad som är anständigt - enligt vännen ifråga. Synen på händelser är ju väldigt tvådelat då var och en upplever händelsen utefter egen måttstock.

I vilket fall så hade jag besök av vännens dotter i dag. Hon är en otroligt trevlig ung vuxen som enligt henne själv får leka vuxen åt sin far. Hon berättade en hel rad saker som jag inte tänker återberätta men det fick mig att reagera såpass att jag valde att försöka höra av mig till min före detta vän. Detta möttes av ett långt och väldigt tydligt mail där min närvaro var allt annat än önskad och att ju längre ifrån vi var varandra desto bättre enligt den före detta vännen.

Det är i det här jag känner mig bakbunden - jag vill så gärna hjälpa men har fått klart - svart på vitt att min närvaro är så långt i från önskad den kan vara. Det känns hemskt att bara stå bredvid och titta på då det här kan sluta mindre bra för i alla fall en av de involverade. Jag vet faktiskt inte vad jag kan göra förutom att oroa mig. Det känns mindre bra helt enkelt.

Våga

Det jag har gjort är något jag har vart rädd för. Jag har ramat in och lämnat ifrån mig 6 bilder för att hänga hos min frisör. Det är min första miniutställning - jag var inte opåverkad det kan jag inte säga men jag var framförallt otroligt nöjd över mina bilder och på de sättet jag printade dem. Jag är glad över att ha kommit så här långt, att jag har vågat ta beslutet utan att någon har gjort det åt mig. Nu finns det andra saker jag behöver ta itu med. Men det går lite långsammare med den planeringen. Det suger

//C

Frost

Har just sett filmen MILK. Den som inte har sett den - se den. Den är otroligt bra på många sätt men framförallt så är den väldigt mycket ett tidsdokument om hur en man med en idé om rättvisa oavsett sin sexuella läggning.

Det visar att det går att driva en sak. Visserligen dog han även i verkliga livet men att det går att driva en sak och få gehör för det man brinner för.

Orättvisor hatar jag. Ordet hata är starkt - absolut men det slår alltid mot de grupper i samhället som redan innan inte är riktigt rumsrena tycker en del människor. Vi pratar om folk med avvikande utseende och beteende. Religiös övertygelse, hudfärg, könstillhörighet, handikapp eller bara lite udda.

Någonstans i socialdemokratins mörka källarvalv så finns viljan av att alla ska värderas lika. Att alla ska ha lika stor chans att lyckas. Behöver man utbildning så ska det finnas, behöver man stöd ska det finnas, har man inte jobb så ska inte staten som i dag sparka undan benen på de som redan ligger ner. De behöver all hjälp de kan få. Det är inte lattjo att arbetslös. Det suger ganska fett. Jag har gjort det och är inget jag längtar tillbaka till.

Likadant är det att vara sjuk. I dag så har inte den egna husläkaren rätten till att avgöra huruvida du är frisk eller inte - för det gör nämligen försäkringskassan åt dem. Efter ett visst antal dagar oavsett hur du mår eller vilka fel du än uppvisar ska du ut i samhället och jobba och betala in skatt. Men vänta här nu - det är något väldigt fel här. Hur gick det här till? Har läkarna blivit åsidosatta för att de har förlorat sin kompetens - nej inte då utan det är känd socialförsäkringsminister C. Husmark Persson som har varit aktiv och drivit igenom detta. Hur hon tänkte det vet jag inte men jag kan vara ganska säker på att ingen i hennes bekantskapskrets lider av stressrelaterad värk, ångest och utbrändhet, förslitningskador i nacke och axlar. Det är bara en gissning från min sida.

För om det vore så att de av oss valda faktiskt skulle tillbringa lite tid ute bland de som de är valda av för att se verkligheten kanske dylika galenskaper inte hade skett. Men nu verkar det som att många som sitter i bestämmande positioner lever i en glasbubbla - visserligen ser de ut men vad de ser är inte verkligheten - den är kraftigt störd av något. För om det vore så att de såg verkligheten på samma sätt som den verklighet jag ser så skulle galna idéer som den nya socialförsäkringslagen aldrig drivits igenom.

C

Besvikelse

På sig själv eller andra. Det är lika jobbigt vad och vem det än gäller. Den man bor med, kärleken, sina barn, sina vänner eller sig själv.

Att bli besviken är karaktärsdanande hörde jag vid något tillfälle. Jag kan visserligen förstå vikten av att låta sina barn inte åka räkmacka genom livet för deras verklighetsbild blir en anings skev då man undanhåller vardagens hårdare klimat men man vill ändå att ens barn och de man har kär ska få det så bra och så lugnt så länge det går. Det är ju inte konstigt - jag tror vi alla har en curlingindivid inom oss på något sätt. Det gäller att våga säga stopp innan det går över styr.

Men besvikelsen på vänner som inte dyker upp. De som säger en sak men kan inte stå för det sedan det är en besvikelse man skulle kunna klara sig utan.

Besvikelsen på sig själv när man på nytt har vågat lita på någon för att sedan ångra det bittert. Det är inte kul det heller.

//C

Fundering kring socker

Efter det förra inlägget har intag av diverse junkifierat skräp varit kosten för dagen inklusive ofantliga mängder med socker.

Men vad i kroppen är det som gör att en ganska väl fungerande människa som har hyfsat bra koll på vad som är bra och inte bra att peta i sig - ramlar in/ner i denna sockergrotta om uttrycket förstås.

Jag är medveten om vad dylika "orgier" genererar men jag kan för mitt liv inte förstå mekanismerna som får det att hända.

Socker tillsammans med många andra "addictions" är svåra att bryta. Det har jag läst spaltmeter om. Det vet jag. Men var går gränsen från ett vanlig sockergris till sockerberoende?

Är gränsen individuell eller är beroendet något som man ser på ett beteende? Måste nog forska lite till. Lika illa som jag tycker om att det händer så känns det skönt när man har det under kontroll vilket lär ta ungefär en vecka.... Så önska mig lycka till - för jag kan nog behöva det.

Utstraffad

Om det nu finns ett sådant ord vet jag inte men det är ganska övertygad om att det är exakt vad min kropp försöker göra med mig just nu.

Kroppen snarare magen är en märklig tingest. Den tillsammans med hjärnan är två av de troligtvis mest påverkande delarna av vår kropp. Hjärnspöken är ju kanske inte ett medicinskt vedertaget men för allmänheten ett uttryck som känns igen. Men magspöken finns väl ändå inte. Men jag måste be om att få lägga in mitt veto här. För i skrivande stund tror jag mig ha minst en spökfamilj och minst två spökkatter.

Allt detta för att jag gav efter och åt något jag inte gjort på ett tag. Jag åt kolhydrater och jag åt framförallt socker i form av choklad. Tydligen så när man ger efter och ger kroppen det som den vill ha så är det huvudet som vill ha men magen vill inte ha. Är det så jag ska tolka kroppen???? Någon som vet...

Visserligen har min mage och jag haft en mångårig ganska dålig relation med varandra. Vi har inte talats vid på ett vänlig och fungerande sätt speciellt ofta utan det har varit intensivt eller inget alls. Med perioder av lugn där emellan. Men de senaste 2 veckorna har det varit mest kaos tror jag. Kvällens intag har inte bidragit med något positivt alls.

Tror jag ska sluta äta helt. Hålla mig till något flytande via en central ven kateter så att magen får en chans att balansera sig igen. För så här går det inte att ha det. Jag producerar något som FN:s organ för kemisk krigsföring skulle ha åsikter om att det brukades i tätbebyggda områden. Det är inte normalt det här..... Vad gör man.

Förslag mottages helst så snart det går...

Ljus

Som fotonörd och ljusmaniker - bra ord båda två... så tycker jag att dagen har stor potential. I går fick jag information om en bekant av en vän som gjorde mig ljus i själen. Även om den tidigare nämnda bekanten har ett horn - kraftigt sådant till mig blev jag glad för dennes skull. Det kanske finns ljus även i dennes bekantes liv framöver. Sådant ger mig glädje. Glädje genererar ljus.

Som en facebook bekant skrev som statusuppdatering häromdagen - jag är en glädjespridare - så önskar jag alla att få känna lite samma sak. Att hitta glädjen i det stora såväl som det lilla. Att få ta del av och få möjlighet att se glädjen. Att våga lyfta blicken över Metros morgontidning. Att våga le mot en främling bara för att det har varit kanske just en bra morgon. Inte vet jag - bussen kanske kom i tid eller det fanns sittplatser kvar på tunnelbanan.

Vi är så bra på att grotta in oss i mörker och i svärta. Vi är mästare på att morra och fräsa. Vi har svårare att ge varandra komplimanger - att säga det vi tänker. Snygg tröja, bra jobbat, kul att se dig, snygg ring, bra presentation. Säg det du menar när det är positivt och försök att det som är negativt göra det till en konstruktiv kritik.

Det genererar positiva saker, både på kort men även på lång sikt. Vi måste vara vänliga med varandra för det vinner vi alla på. Så gå ut - ge någon eller några en komplimang. Se till att den kommer från hjärtat. Så kommer ni att må så mycket bättre. Att ge ljus och glädje är så otroligt mycket mer kraftfullt än negativitet och mörker.

Njut av dagen - det är sol. Ja det är fortfarande vinter - men hej det är ljust!!!!!!!

Vilka val vi väjer

har vi och tar vi vara på möjligheterna?

Att i dag leva under stressen av klockan gör väl de flesta av oss. Vi ska jobba, träna, vara sociala med vänner eller familj, vi ska ha egen tid och vi ska dessutom ha tid för studier. Det är mångas liv som ser ut så här. Det är inte alla som har familj och barn men i stället så har man kanske ett mer aktivt socialt liv.

Allt detta ställs ju på huvudet då vi inte kan ta oss mellan A och B i planerad tid. Vi ligger alltid minst 10 minuter fel. Det känns aldrig bra att veta att hela dagen kommer jag att bli sen. Vi skyller på SL och vi anklagar vädret. Ishalka, snö, lövhalka, inställda bussar och tåg. Det är inte kul och det suger verkligen att inte veta att även om jag satsar på att åka hemifrån 30 minuter tidigare än vanligt så är det inte säkert att jag kommer att hinna i tid.

Men valen som jag menade innan är följande - varför ska vi försöka trycka in så många aktiviteter under en och samma dag?

Jag minns med fasa hur jag tjuvlyssnade på ett samtal mellan två kvinnor i päls som berättade hur deras välartade barn hade aktiviteter var dag. "På måndagar har Elsa teater, tisdagar dansar hon, onsdagar är det flöjt, torsdagar rider hon och fredagar då har hon tid för sina kamrater". Min absolut första tanke var att ställa mig upp och ifrågasätta varför pälskvinnan ansåg att dylikt veckoschema var beundransvärd. Jag fick ont i magen då jag hörde stoltheten i rösten hos kvinnan i päls. För om det är det här livet vi ger till våra barn - att alltid fylla dagarna med så mycket aktiviteter att det inte finns tid för återhämtning, tid för tystnad eller bara få ligga på sängen och vara, jisses hur bäddar man då för sina ungar. Det lär generera en hjärtinfarkt innan de har passerat 40.

Skala ner, skala av, fokusera på dig själv som det står i alla hälsotidningar. Försök inte hinna med träning, jobb, sociala aktiviteter och bio på samma dag. Dygnet har bara 24 timmar, där ett par gå åt till sömn. Jobbar gör vi oftast ett fixt antal timmar om dagen men därefter försök att ge tid själv tid att vara.

Jag lever inte som jag lär kan enligt vännerna. Jag går upp tidigare än de andra för att äta frukost i lugn och ro, tar sedan bussen till träningen och hinner med ett träningspass på cirka timmen innan jag duschar och går ner till jobbet för att ta en kaffe innan arbetet börjar.

Men det är ytterst sällan en stress att hinna med. Jag går upp tidigare för att få en lugn morgon. Har jag packat i ordning allt så är det bara att ta ryggsäcken och gå efter att jag har klätt på mig. Planering och insikten om att valen är bara jag som kan göra. Mina val inkluderar jobb, träning och vänner/familj. Men att välja bort stressen. Visst jag lyckas inte alltid men det är en strävan att inte trycka in för mycket på en och samma dag. För det bidrar till stressen. Det är de valen vi alla kan göra.

Att våga vara sig själv del2

Varför det finns ett negativitets filter inkopplat i båda öronen

skulle jag gärna vilja ha ett svar på. Det har varit och i viss mån är det fortfarande att jag kan inte höra någon ge mig en komplimang utan att för den skull förvanska den och ifrågasätta motivet till given komplimang. Som en nära vän säger " Ibland är en cigarr bara en cigarr"... men inte hos mig.

Varför är det så? I den totala övertygelsen om att du som motpart inte faktiskt kan mena det du säger för att jag vet väl bäst om hur jag är och vem jag är så finns det ju läge att kraftigt betvivla det.

Jag har sedan ganska liten parvel - i alla fall så som jag kommer ihåg det sökt bekräftelse. Jag är medveten om att jag är inte ensam i detta sökande och lär inte vara den sista heller. Men vad är det som gör att vi söker bekräftelse. Blir vi inte sedda som barn? Och hur hänger det ihop med ovan nämnt negativitetsfilter?

Känner mig lite tom i bollen så resten får vänta tror jag

snökaos och mental istid

Huvudet känns som om det är permaforst i. Det är lika mycket tjäle i skallen som i marken och som det känns just nu lär det ta fram tills seeent i vår innan det tinar. O då kommer frågan - var kommer allt vatten ta vägen. ...

C

Att våga vara sig själv 1

Steg 1 i den egna insikten/ vem fan är jag egentligen.

Vem är du och vem är jag….

Framförallt vem är jag. En fråga som skulle få vilken terapeut som helst att gnugga händerna av förtjusning – mycket att bita i. Spännande spännande.

Må vara men frågan är adekvat, vem är jag. Jag är en kvinna född 1963 i Bromma, uppväxt på Lidingö med en yngre syster. Skolgången var väl inte någon höjdare, om jag inte minns fel så var jag minst sagt tystlåten och ville ytterst ogärna prata inför klassen. Jag vet att i gymnasiet så när jag skulle stå inför klassen och hålla ett muntligt föredrag så höll jag på att spy av nervositet. Det enda som inte gjorde mig nervös var att göra saker fysiskt.

Träna – det var och är fortfarande en stor del av mitt liv. Min träning i dag fungerar som terapi för själen och som medicin för kroppen. Utan träning så går jag sönder både bildligt men även bokstavligt.

Det enda jag var bra på i skolan var att skriva. Jag hade en vikarie som berömde mig för en uppsats som handlade om hösten om jag inte minns fel. Jag kommer ihåg hur fantasiskt det kändes att ha fått beröm för något jag gjort. Något JAG hade gjort. Undrar om det var så att beröm inte var så vanligt i mitt föräldrahem. Det lär inte vara något jag kan fråga då min mamma har glömt bort det eller alternativ två att jag inte uppfattade det de sa som beröm eller komplimanger. Jag vet inte – och det är ingen större idé att fråga. Men det kan ju vara en otroligt lätt förklaring till varför beröm och komplimanger är så viktiga för mig i dag.

Se mig, hör mig, notera mig är och har varit det som speglat mitt beteende – kanske inte fullt ut – inte som så att jag har kastat mig i killars/mäns armar och agerat därefter. Däremot har jag i och med mitt utseende lyckats undvika min egen ålder även i dag – fyllda 46. Män men även kvinnor tar mig ofta för minst 10 år yngre och jag då har jag inte ens ansträngt mig speciellt.

Det här med utseende är väldigt tveeggat. Å ena sidan är jag väl medveten om mitt eget yttre. Jag vet att jag inte skrämmer vilda hästar i sken – om uttrycket tillåts – jag har fått tillräckligt med ragg på krogen för att inse att jag skulle kunna få om jag ville. Det har oftast räckt med den vetskapen. Samtidigt är jag fruktansvärt lat. Jag orkar inte speciellt ofta göra något åt utseendet. Det är bekvämt att smörja in ansiktet med mjuk kräm efter träningen o blåsa håret torrt. Det är det jag gör – och någonstans är jag ändå ganska stolt tror jag att jag inte bryr mig om att lägga de där 10 minuterna extra för att lägga den enklaste av makeup. Samtidigt som när jag ser kollegor som Linda exempelvis som framhäver sina ögon så otroligt snyggt att jag skulle också väldigt gärna vilja göra samma sak. Men bekväm, lat eller okunnig jag vet inte men jag gör det inte.

Träning mat och vad som händer när man inte gör som man ska

...... Här kommer vissa av mina vänner skratta gott. Jag som ändå har tränat och tävlat på en ganska hög nivå borde veta bättre...... Ja jo så har jag nog tänkt i dag mer än en gång men ibland så vill man bara ha något enkelt till frukost - säg en kopp the och sen en kopp the till. O kanske en fruktsallad. Under förmiddagen kommer huvudvärken och i samband med att jag kliver in på gymmet köper jag en sådan där "träningsbar" väl medveten om att om jag tränar helt utan ngt i magen blir det obra. Är ute i god tid så jag kör lite rygg i min favorithatmaskin som jag innan sommaren är slut ska ha bemästrat - the challenge is up...

Efter lite styrka är det dags för dagens pass - i dag spinning. Efter 5 minuter känner jag hur tunga benen är. Känns märkligt tungt. Efter 10 minuter inser jag att jag svettas floder och tar av mig linnet. Sen rinner jag bokstavligt talat av sadeln när passet är klart. Frågar instruktören efter att ha hämtat andan och druckit ett par lite vatten om det var så att det var något fel på luftkonditioneringen - ja ni kan gissa svaret. Om inte annat så var den igenimmade spegleväggen ett ganska tydligt tecken....

Ut från gymmet och mot hemmet. Passerar ett 7/11 där en nutrilett bar och dricka inhandlas På bussen somnar jag stenhårt och lyckas vakna till så att jag hinner av i centrum där jag ska möta dottern för middagshandling. men jag är så skakig i benen så jag måste köpa yoghurt nötter och puffar för att få i mig energi. Efter inhandling så har jag ätit mest hela kvällen, mackor, kakor, mat, kaffe det har inte funnits någon hejd på inmatning av energirikt skräp. Så därför "note to oneself - ät regelbundet - ät vettigt och ta med proteiner för i helv.... annars lär det här aldrig funka. BASTA!!!!

Fly

Jag fick frågan igår om jag vågade ta steget.

Steget började tas för länge sedan men jag har inte avslutat det. Vad som håller mig kvar är trygghetsnarkomani och rädslor. Men jag har trots allt bestämt mig det får vara slut med knarkandet och steget skall klivas fullt ut. Ge mig en fingervisning om ett ställe att hänga min hatt ska här bäras böcker.

Just nu vill jag dock mest fly. Fly från värk i kropp och själ. Värk den fysiska som äter mina leder och är mindre kul. Skovet kom igår i samband med uselt uselt väder, ingen sömn och påbörjad infektion i kroppen.

Fly vill jag - in i värmen, in i solen och in i framtiden. Inte för jag vet vad framtiden har att erbjuda men jag måste våga tro på att det finns en framtid för mig fast som ensam. Visserligen blir jag aldrig ensam om jag inte väljer det.

Ensam kan man inte vara som förälder. Vänner de mina vänner som bär mig när jag inte orkar gå längre och de som orkar höra mig när jag bara vill ge upp ni vet vilka ni är och jag älskar er.

Pussar

C

snöskottning med tillbehör.

Jag ska ge mig upp på taket och skotta. Grannarna har gjort det och jag antar att det är något man bör göra. Visserligen är det inga höjder och med tanke på mängden snö som har fallit lär jag trilla ganska mjukt om jag faller.

Taker är platt och det har ju ramlat ner en del vitt från himlen och jag antar att det är tungt och det ska nu bort.

Skänk mig styrka, tålamod och att jag inte gör något dumt som att köra spade genom taket - för det vore onekligen en extremt taskig tajming just nu...

Vinterrök

Ett inlägg - inte fullt så djuplodande deppgrått och grubblande - med fokus på kyla, vinterrök och skönhet i kylan.

I kväll var det vackert på väg hemåt på matarbussen. Vackert då köldröken likt älvor som dansar på ängarna om somrarna så dansar köldröken sina slöjor kring lyktor och hus. Det är som en gammaldags film från London där allt alltid filmades i svart vitt och med massor med rök . Man ser väggen framför sig med köldrök och så kör man in i den. Det som var svart men klart utanför bussen förändras med en gång. Bussen hamnar inuti någon sorts ficka av rök som mjukar upp allt utanför. Så försvinner röken och allt blir klart igen.

Så kommer nästa sjok med rök. Visst är det kallt. Kyla kan man klä sig för. När temperaturen diffar med dryga 10 grader nedåt under minussträcket så är det lite svårt att klä sig för kylan. Men lager på lager och allt det där.

Men man måste stanna upp och titta, njuta av kylans fix och trix med naturen. Det är mäktigt. Visst är det kallt men det är vackert. Och det är fasen så mycket mer spännande med det här än med 0 gradigt och slask för där kan man tala om grådeppigt - fy satan.

//C

Kommunikation

En vis person sa vid något tillfälle - "vi har två öron och en mun, alltså ska vi lyssna dubbelt så mycket som vi talar". I det här fallet handlade det om en säljkurs men jag tycker att det kan appliceras på mycket och många.

Vi som jag skrivit tidigare - talar väldigt mycket - jag vet dock inte hur mycket vi faktiskt lyssnar.

Oavsett förvirring eller "minne som ett durkslag" - varianterna på temat är många men kontentan är den samma - för mycket i huvudet gör att information som är tänkt ska fastna där rinner ut genom något för ändamålet lämpligt hål.

Frustrerande för avsändaren av denna information - en smula framförallt som att avsändaren inte är helt bekväm med att påpeka - hörrödududu - du har glömt något igen.

Men återigen - kommunikation - då blir det säkert bra.

//C

mitt i natten fast senare än så

Ett analogt brev är nu skrivet med tankar och funderingar. Har beslutat att skicka det. I hopp om att få svar just på frågor som likt pingpongbollar hoppar runt i huvudet på mig.

Visst det kunde vara lätt att säga "äh jag skiter i alltsammans" men nu vet jag efter så många år hur jag funkar - och då sitter jag där och ältar och ältar utan varken svar eller möjligheter till att ställa frågan igen.

Så i hopp om svar - nu går brevet. Till rätt adressat.

1337

Sonen har tillsammans med en kamrat startat en Facebookgrupp som heter "vi som vill att kyrkklockorna ska ringa 13.37" . I dag har de 8077 medlemmar. För inte så länge sedan blev en pojke överkörd av Roslagsbanan. Hans namn var Linus. Nu på onsdag ska kyrkklockorna i Täby ringa 13.37 och det första slaget är för Linus.

Det känns viktigt att skänka en tanke, att en idé som föddes på en historia lektion som bygger på ett speluttryck kan användas av ungdomarna att hedra en pojke som inte fick bli äldre än 15 år.

Det är viktigt, som någon har skrivit på 1337:s forum, "och vem är det som säger att ungdomar inte bryr sig". I dag pratas det om 1337 både i bloggar och i andra media.

Jag tycker det var modigt av dessa unga män att övertala kyrkoherden att låta klockorna ringa. Att kyrkoherden insåg vikten av den här gesten och att förhoppningsvis rektorer och lärare på skolorna som ligger runt omkring låter eleverna ta de 5 minuter som krävs för att gå ut och hedra Linus.

TRÖTT

På mycket men mest på mig själv.

Att inte förvänta sig av andra svar eller reaktioner vore nog bra att lära sig en gång för alla. Att lära sig att vara klar och tydlig med det som är viktigt.

Att inte ha förhoppningar och förväntningar på andra för de kommer att bli grusade hur väl de andra människorna menar.

Att skaffa sig tuffare skinn och att inte leva livet med hjärtat på utsidan - för det gör så jävla ont varje gång jag sårar mig själv.

Jag är så trött på det.

Respons

På en ställd fråga förväntas svar. Det är inte konstigare än så. I dagens hetssamhälle med sms, twitter, bloggar och mail till höger och vänster så tror jag ibland att vi inte riktigt lyssnar på vad den andre parten säger.

Jag ställer en fråga och vill därför ha ett svar. Det kan tyckas ganska självklart men det verkar vara svårt men responsen.

Frågan är kanske - varför är det svårt med responsen? Är månne hörseln dålig? Nej det tror jag inte. Är det kanske ointresse? Nej det hoppas jag inte.

Är det kanske förvirring, för upptagen och rent av för stressad? Kanske det.

Men vad gör vi åt det?

Ingenting.

Det är det mest beklämmande av allt. Vi gör absolut ingenting förutom att sörja inombords.

C

Kärlek, känslor och rätten till utveckling

Känslor - hela spektrumet från svartaste svart till vitaste vitt. Från kärlek till hat. Starka ord och starka känslor.

Känslor förändras med tiden. Precis som vi utvecklas som människor utvecklas även våra känslor. Som ung var det lätt att älska och hata - det var korta puckar och ganska mycket svart och vitt. Gråskalorna hade ännu inte hunnit få form och färg.

Men allt efter det att den mentala ryggsäcken växte så fick gråskalorna chansen. Gråskalorna - de som vi i vardagligt tal kallar livet eller kanske livserfarenheten. Det som bygger vår ryggsäck där våra positiva och negativa erfarenheter, känslor och upplevelser. Vi har blivit ratade i kärlek, bortvalda i skolan och passerade på jobbet. Kan vi acceptera och gå vidare så blir dessa erfarenheter något vi kan lära oss av och då utvecklas. Kan vi det inte - jag då står vi stilla och kan inte se vägen framför oss för vi tittar i backspegeln.

Kärlek - den intensivaste av känslor tillsammans med hat men lika ljus som hatet är mörkt behöver näring. Rättare sagt alla känslor behöver näring, men kärlek vill vi ändå vårda för det är varmt, ljust och viktigt för oss.

Vad i består näringen? Det måste nog vara individuellt betingat. Jag kan ju vara tala för mig själv men för att mina känslor ska blomma krävs det det ett par saker. Närhet, intresse, viljan av att vara tillsammans och att visa det. Ömhet och handlingar som överensstämmer med ömheten. Små saker, enkla saker. Men som visar att just jag är viktigt för dig.

Rätten till utveckling - kan verka vara självklar. Det är den - alla har rätt till att utvecklas men man måste vara klar över att det sättet man kan utvecklas är att acceptera sin historia, förlåta det som hänt och lära sig se framåt Att inte göra samma misstag fler gånger och lära sig att tänka lite före istället för att upptäcka försent - att vänta nu här det där var väl inte så klokt - eller som en nära vän gärna säger - hur tänkte hon nu....

Så i gråskalans tecken - där livet gett mig en canvas med många nyanser - allt från det vistaste av vita via en fantastisk mängd med nyanser av grått till det mörkaste svart - njut, lev och lär.

Ingen kan göra det åt dig.

//C

Det kryper i kroppen

Det hade varit en bra titel om det handlat om krypningar i benen - sådana som gör att kvinnor inte kan sova. Det här är troligtvis samma sorts krypningar men det är i själen.

Det är det här med att vänta. Vänta har aldrig varit min starka sida. Tålamod skulle jag nog inte känna igen ens om den hoppade upp och bet mig i näsan.

Den enda gången jag har tålamod så är det när jag fotar - fast även då är jag den som blir super ivrig och vill i väg.

Men nu kryper det mer än vanligt. Jag vill kunna få det ur mig. Det jag bär på - det där med att berätta. Men innan jag berättar måste jag ändå har någonstans att sova.... eller snarare bo. En permanent adress med mitt namn på dörren.

Jag ber till vem det nu än är som styr över detta att se om jag skulle kunna få det jag så gärna vill ha. Men jag vet att jag inte är ensam. Det är hemskt svårt för alla som söker lägenhet...

//C

Behind the ...

kameran, scenen, tanken....

ett rop ut i cyberrymden som inte får något svar.

Hallå - hör du mig?

Om jag inte får en respons så undrar jag om jag hörs?

Hörs jag? Syns jag? Märks jag?

C

Prioritering, inspiration, samveten och tid.

För mig är inspiration något som kommer och går men jag har alltid med mig något att skriva på- tack Apple för I-phonen - den har underlättat mycket.

Men för mig är inspiration något väldigt naturligt och finns nästan alltid. Jag kanske är extra lyckligt beskaffad som kan få inspiration av så mycket.

Prioritering är ett medvetet val där man medvetet säger till sig själv - det här prioriterar jag före det där. Fullkomligt logiskt och det är upp till var och en att själva prioritera hur man önskar.

Samvetet är väldigt mycket ens eget. Ibland följer man sitt samvete andra gånger så gör man det man vet behövs göras. Samvetet hoppas man styr rätt från fel. Men ingen annan kan säga vad som är rätt eller fel - det måste man känna själv.

Tid är nog det mest värdefulla man kan ge varandra. Tid och fokus. Att vara där, att lyssna. Ställa frågor och genuint vara intresserad. Oavsett om det är med vänner eller i parrelationer.

Tid att lära känna, stödja, vara där för, ha kul tillsammans eller bara att få berätta något trevligt.

//C

Tears for fears

Heter en grupp som jag lyssnade på fruktansvärt intensivt under tiden jag var gravid. Var övertygad om att ungarna skulle komma ut sjungandes något från "woman in chains" eller "seeds of love" tack och lov blev det inte så.

Dagens tanke är en lek med ord - Tears for fears - blir - tears of fears.

Att i sin osäkerhet på vad som gäller och hur man ska ställa sig till saker gör i alla fall att jag blir otroligt osäker. Sagda ord blir svåra att tro då det inte följs av ett handlande som samstämmer med tidigare sagda ord.

Det är svårt med kommunikation, det är ännu svårare med kombinationen kunskap och kommunikation. För de följs åt. Om det inte finns tid att skapa kommunikation så lär inte kunskapen komma. Det gäller allt. I utbildning, vänskap, relationer, arbetsrelaterade ämnen eller där jag fick de två K.na vilket var en bok med det underbara namnet "Hallå är du muslim? Då måste jag fråga..."

En fantastisk bok om just muslimer, vilka fördomar som finns. Skriven av en kvinna som bestämmer sig för att fråga och på det sättet få svar samt blir även tvungen att stå till svars för sina egna förutfattade meningar.

Tears of fears kan appliceras på mycket. Vi blir rädda och då tenderar vi som människor att välja en av två vägar, den ena är att vi stannar och slåss, den andra är att vi springer.

Vem du är det vet du först den dagen då du blir utsatt för något som är ett reellt hot mot dig. Jag testade självförsvar - inte kampsport utan att få lära sig självförsvar där det gäller att ta sig ur ett grepp ofta i liggande läge. Jag blev provocerad för att släppa på det normala " men dig kan jag väl inte slå ". Efter att ha slagit till mannen som hade den disskutabla uppgiften att instruera mig och tagit mig ur hans grepp ställde jag mig sonika bredvid honom och skrek "kom igen då din jävel" ...... jag stannar visst och slåss..... det var väl inte riktigt det jag trodde jag hade i mig men man lär sig mycket då man testar saker... om sig själv....

Men tillbaka till tears of fears. För det är där jag vill sluta - med en tanke om tårar är inte alltid av ondo - tårar kan vara av sorg men även glädje. Det är en av de få känslouttryck vi har som används i både glädje och sorg. Glöm inte det.

C

Spegelbild

Spegel spegel på väggen där, så säger snövits elaka styvmamma, i alla fall i sagan. Men hur många står inte framför spegeln och i alla fall tänker samma sak.

I dag är plastkirurgi lite var mans egendom - i alla fall om man har ett par tusen kronor som ligger i ett hörn till ingen nytta, då kan man ju alltid köpa sig en ny.......

Men det var väl inte så mycket den yttre spegelbilden jag tänkte skriva om utan snarare den inre - eller den som vi inte ser själva - den som andra ser.

Men hur ser vi ut. Hur upplever andra oss. Dig och mig hur upplevs vi?

Det är kanske bara jag som har dessa funderingar ?

För det är ju så att vad vi är styr hur vi reagerar och agerar på allt som sker runt oss. Mycket av det som gör oss till oss är ju saker som vi bär med oss. Det har format oss till de vi är idag. Den delen är ganska logisk. Men här är min tes om du så vill - vi som människor kanske har så starka uppfattningar om hur vi själva är att det blir en självuppfyllande profetia. Å jag har så ont hela tiden, Å jag är så rädd för allt, Å jag är så tråkig.

Tillräckligt många gånger upprepat för sig själv och det blir en sanning och då även en verklighet och i och med det något vi själva projekterar.

Inre och yttre speglar det vore något det.

C

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig

I morse fick jag ett samtal från min dotter som satt på tåget. Hon bad mig kolla om det hade rapporterats in någon olycka för hon hade känt hur tåget hade "kört på något" och hur vagnen hade studsat till.

Tåget hade kört på en pojke - han avled mindre än 1 timme efter det att han blivit påkörd. Jag vet inte vem pojken är, min son berättade att han var lillebror till en tjej i hans skola.

Några har i dag förlorat en son och en bror. Några har i dag fått sitt liv för alltid påverkat. Jag kan inte förstå hur det smärtar. Jag kan rent logiskt inse att deras liv måste ha gått sönder idag. Men jag kan inte förstå.

Jag har gjort vad vilken annan vuxen kvinna skulle gjort jag har varit närvarande, försökt få de tre tjejerna som ville vara hemma hos oss att slappna av, prata lite, fixa lite att äta och fixa lite film att titta på. Inga stora saker. Bara att vara där om det skulle behövas.

Men vem tar hand om de anhöriga, vem är där för dom. Smärta och akut sorg är ju något som många människor är livrädda för. Det är så fruktansvärt naket och utelämnande smärtan alltså.

Jag hoppas att de får det stöd de såväl behöver. Mina tankar går till dem, även om jag inte vet vem de är.

Allt annat känns ganska oväsentligt när en sådan här sak händer. Naturligtvis är den här händelsen ingenting i jämförelse med katastrofer i andra delar av världen - Haiti för att ta ett exempel. Men vi människor är ju sådana att drabbar sorgen någon i närheten eller att olyckan sker i närheten av någon man känner så blir man så påverkad. Att höra om Haiti, se bilder därifrån är skrämmande och fruktansvärt på så många sätt.

Men det som sker i närheten blir så väldigt mycket mer på riktigt.

Den här dagen blev inte alls som det var tänkt.

C

Mod och att våga titta

vad man är och varför man är den man är/ Våga ta första steget.

Navelskåderi tror jag inte på. Då stirrar man bara på något som i bästa fall har form och färg grått och luddigt men det ger absolut ingenting. Men det är ändå det vanligaste sättet att reflektera, titta inåt nedåt och bakåt allt som oftast.

Klart att reflektera bakåt kan ge information om vad som har skett och att i största möjliga mån undvika att göra samma misstag en gång till. Som någon klok person sa till mig för många år sedan. "Om du ska göra misstag - gör nya!

Att backa bandet går inte. Gjort är gjort och därvid lag går det det inte att påverka ett ända dugg. Utan man bör titta framåt - det är det jag försöker göra. Titta framåt. Inte drömma utan mer aktivt fundera och planera.

Jag är villig att göra drastiska förändringar i mitt liv, för jag tror att jag behöver det för att utvecklas som människa. Att våga göra saker som jag någonstans är skiträdd för att testa. Men i dessa förändringarna finns det stora risker att såra människor som står mig nära och det gör mig än mer rädd. Frågan är - med vilken rätt riskerar jag att rasera andra människors liv bara för att jag behöver utvecklas själv. Troligen skulle en terapeut gnugga händerna av förtjusning då han läste meningen innan. Men någonstans är frågan befogad. Om inte svaret hade varit så självklart - behovet har funnits så länge och har inte förändrats något de senaste åren. Men rädslorna de som tidigare har hållit mig tillbaka har börjat släppa. Jag är trots allt på väg att tro att jag är kapabel till att göra det här.

Det känns skrämmande, men bra och samtidigt skrämmande ändå. Tid och mod och kraft är det som jag nu behöver. Kraft att agera. Modet att ta klivet och tiden att göra det.

Kropp och själ

Att träna är lika viktigt för mig som att fota. Men med motsatt effekt. Hur menar hon nu? Jo så här är det: Träning one o one. Träning ger endorfiner – kroppseget morfin. Det genererar ett lyckorus men även agerar det som smärtstillande. Väldigt bra och praktiskt på alla sätt. Så lika mycket som min fotografering får mig att stanna upp och reflektera ger träningen mig likt -Red Bull reklamen – vingar.

När jag möter folk på stan tror dom ibland att jag är på väg att flytta för det är mer än en väska på axeln. Det är kamera, dator och träningskläder och lunch och en bok och lite annat som man brukar ha i sin väska. I mitt fall är det inte en väska det är fler….

Men tillbaka till träning, träningsvärk och skavsår. Min vän Calle roade sig kungligt med att träna med mig för drygt en vecka sedan. Vi körde rygg och axlar. Jag visste redan innan att jag skulle ångra detta djupt. Inte att träna tillsammans men den träningsvärken som detta skulle generera. Jag ska för tydlighetens skull förklara att jag är gammal elitidrottare med mer än en meter i klorerat vatten under bältet, jag har även sett insidan av en styrkelokal mer än en gång men vi har lite olika sätt att träna Calle och jag. Det blev jag varse då jag dagen efter hade lite svårt att klä på mig och två dagar senare kunde jag knappt klia mig i huvudet på grund av träningsvärken. Men visst var det kul. Det är alltid kul att bli utmanad för det utvecklar ju en själv.

Men att träna så med någon annan ger kickar som varar länge. Har varit och kört mitt första spinningpass på över 1 år, springer 20 minuter på löpband (och är ohyggligt mallig över mig själv att jag överlever – troligen med rätt motivation eller Calle som motivator i det här fallet skulle säkert kunna få mig att springa längre och troligen snabbare men den dagen den träningsvärken som det numer får heta….)

Så kan det vara i kroppens och själens förvirrade boning.

Vinterbild

För någon som inte gillar kyla är jag helt och hållet såld på naturen som den är nu. Mjuka vackra former och allt är klätt i en underbar skrud av is och snö. Det är så vackert att man nästan tappar andan.

Varje morgon när jag går ut så slår jag av hur otroligt vackert det är. Ljuset kommer sakta upp på himlen och kylan ligger som dimslöjor över nejden.

Jag hoppas att fler ser ljuset, formerna och färgerna. Färgskalan är inte sprakande men den finns där.

Njut av ljuset och av snön. Gå ut och se dig om.

//C

Hjälp till självhjälp

Tanken med terapi är ju att det ska vara hjälp till självhjälp. Att man ska få hjälp att skaffa sig insikten om det som kanske inte står helt rätt till i ens liv.

Terapi som min svägerska så klokt sa "alla borde gå i terapi". För visst är det så, alla har vi något lik som ligger i garderoben och luktar ganska unket. Jag vet att i min garderob ligger det fler än ett. Vad som mer ligger där i bråten ska vi kanske låta vara osagt...

För för eller senare så kommer det där jobbiga som man har försökt att förtränga, skuffa undan och glömma att visa sin fula nuna och då är det inte alltid latjo på något sätt.

Gamla lik luktar inte men de skadar desto mer.... Ergo ta hand om skiten innan den biter dig hårt i bakhuvudet för det blir så svårt att ta hand om.

//C

Tankar och funderingar på vägen.

Vi är ju individer där för många känslorna styr både på bra och dåliga sätt. Hur påverkade är vi av våra känslor och hur bra kan vi styra dem.

Svartsjuka och hat måste vara de två absolut sämsta känslorna att agera på. Det är väldigt få gånger något positivt kommer från ett agerande baserat på de känslorna. Likgiltighet måste vara en annan ytterst dålig känsla men oftast agerar man inte på just den känslan och det i sig kan bidra med katastrofala följder.

Lycka och glädje är två varma bra känslor som förhoppningsvis genererar bra reaktioner och händelser men det kanske man inte alltid kan vara säker på heller.

Vart vill jag komma – jag vet inte. Jag är en blandning av alla känslor utom likgiltighet. Det finns avsky, det finns kärlek, det finns ångest och det finns även lycka. Avskyn är enkel för det rör väldigt avskärmande händelser. Mordet på den unga flickan där ett annat ungt par sitter dömda för dådet. Avskyn i det här fallet är att det har hänt och vad som har påverkat två unga människor att tro att det är ok att ha ihjäl en annan medmänniska.

Dessa ungdomar har förbrukat sina liv. Inte för att jag tror på dödstraff – det är mig främmande men deras egna liv kan omöjligen bli vad det har varit igen. Efter rättegångar och fängelse så kommer de vara märkta för livet.

Avskyn kan egentligen appliceras på allt och alla som medvetet gör någon annan illa, fysiskt eller psykiskt det spelar ingen roll. Det är fruktansvärt vilket som.

Ångesten - den svarta att inte räcka till för de som ligger en närmast hjärtat. Att inte hinna se, vara med, dela och uppleva saker som är av betydelse för ens närmaste är smärtsamt i alla fall för mig. De mina är inte så många men de betyder oerhört mycket för mig, alla på olika sätt. Jag hade inte varit den jag är i dag utan deras påverkan av mig som individ. För alla blir vi påverkade antingen vi tror det eller inte. Oavsett om det är från människor runt oss eller om det är av händelser. Men påverkade blir vi. Ju äldre vi blir desto tydligare blir just detta. Vi kan näst intill vara fullkomligt övertygade om att vi inte har samma uppfattning om givna ämnen när vi var tjugo som när vi är tjugo år äldre. Allt för mycket har hänt på vägen.

Så hur mycket av dessa känslor kan vi styra. Vi kan medvetet undvika att utsätta oss för frestelser. Alla har vi olika behov som vi behöver fylla, uppskattning, närhet, beröm, att bli sedd, att bli älskad eller att bli fruktad. Om vi som människor skulle kunna styra våra känslor blev det mindre slagsmål, mindre fylla, färre gräl och färre hot. Då skulle vi kunna sätta oss ner och tala. Reda ut och se problemet för vad det är – oftast en bagatell som blåst upp och blivit gigantisk. Men vi kan ju inte det. Vi bråkar och står i. Vi är otrogna, vi ljuger och luras. Men varför gör vi det. Vad är det som gör att vi inte kan stå för vad vi vill, känner och tycker. Rädsla tror jag. Rädsla för bland annat konfrontation. Där man måste mötas i vad man saknar och vad man vill ha. Att konfrontera den som inte kan ge en det man vill kan nog vara bland de mer skrämmande och smärtsamma upplevelser att utsätta sig för.

Är det därför det blir som det blir ibland. Jag har inga svar jag har som vanligt en massa frågor. Sen hoppas jag ju att om så där ytterligare tjugo år att jag har ytterligare svar på de frågor jag i dag har. De om känslor, om de går att styra men troligtvis inte.

Vad är det som säger att det blir bättre

I september 2010 när de rödgröna tar hand som ratten för vårt land? Vad är det som säger att de rödgröna faktiskt har ett intresse för den lilla människan och det vi i vardagligt tal kallar för vardag?

Förklara det för mig. Jag är sosse – kanske inte den mest aktiva av politiskt aktiva individer men det finns många randiga och rutiga förklaringar till detta och det här är inte forumet för de funderingarna.

Men hur ska S kunna utkristallisera sina tankar och idéer så pass tydligt att man som individnivå inser vikten av att faktiskt gå till val. Att inte tröttna på dessa ändlösa politikerdebatter där för en yttre betraktare det mest upplevs som de bokstavligen kastar skit på varandra. Hur ska man få förtroende för den kategorin människa. Att debattera har jag alls inget emot snarare tvärtom men då motparten i tid och otid bryter av, vägrar lyssna och överhuvudtaget vägrar svara på frågor. Dessutom efter det att ha haft en debatt sedan i pressen prata om hur bra det gick och hur väl tankar och idéer framfördes. Det är då jag undrar som suttit och tittat på sagd debatt – va fan är det du säger du politiker. Jag fattar absolut ingenting och jag VILL förstå.

Det är dags tror jag att någonstans skapa ett forum där det finns en chans att få en möjlighet att skapa sig en uppfattning om vad de olika partierna vill och hur de vill styra landet de nästkommande inte fyra men kanske i alla fall åtta åren. För det tar fyra år att ändra det som den tidigare regering skapade och ytterligare fyra åt att skapa egna vägar på vilken svedala ska åka. Om nu metaforen bil som vårt land kan accepteras.

Jag tror att det stora politikerförakt som är utbrett samt en stor kategori människor som lever efter aftonbladets löpsedlar som den absoluta sanningen att det är de kategorierna som skulle behöva få sig till livs en genomtänkt klok och på vanlig rikssvenska beskrivet vad som kan hända om respektive gruppering partier får styra. Först då kanske man kan väcka de som i dag ligger på sofflocket och sover med den totala övertygelsen - det spelar ingen roll vad jag säger eller röstar på för jag är bara en person.

Men ingen kan göra allt men alla kan göra något.

C

Acceptans

Acceptans

Jag när en dröm om att alla överallt ska ses för en och samma sak - människor. Oavsett kön, hudfärg, religös tillhörig eller sexuell preferans. Alla hade samma värde - men jag inser att det är en utopi för vi människor värderar och värderas utefter normer allmänna eller specifika.

Läste om en tjej 13 år som blivit mobbad - arikeln gick inte in på varför men hon hade dessutom förutom mobbing i skolan fått en Facebook grupp "vi som hatar....." emot sig. Av förklarliga orsaker var hon extremt ovillig att gå tillbaka till skolan efter jullovet.
Vän av ordning måste ju ställa frågan -vad var det som var så exeptionellt med den här tjejen - två huvuden?? Troligtvis stack hon ut lite i klädstil, kanske var extremt blyg eller kanske hade en udda frisyr. Men är det orsak nog att förstöra en ung tjejs möjlighet att få en fungerande skolgång?

Barn och ungdomar i alla länder kan nog skriva under att det förekommer mobbing i klassrummen, på skolgårdarna. Men slutar det där? Nej det fortsätter ut i arbetslivet. Det finns överallt kanske inte lika tydligt som att få huvudet nedspolat i toaletten eller tvingas äta saker som inte ska ätas. Men
Mobbing finns överallt. Översitteri, härskartekniker och förakt är alla olika vatianter på just mobbing.

Friends har haft en reklamkampanj på tv som jag personligen tycker är fantastisk. Det är en ung kille som gårmed nedböjt huvud in där han bor- han sätter sig på sin stol o drar fram ryggsäcken där ord som "jävla tönt" , "idiot" i svart trillar ut. Man får följa den här killen ett par dagar och varje dag är det svarta ord som han har i väskan, ryggsäcken eller fickan. En dag finns ett rött ord "hej".
Det är allt som behövs, att vi ser varandra för de vi är - människor. Oavsett, status, yrke eller bostadsadress.De flesta av oss har upplevt någon form av trakasseri på något sätt. Oavsett om det gällde att inte bli vald i gympan i skolan eller att inte få bli inbjuden på klassfesten. Att det tystnar när man kommer in i fika rummet eller att det pratas bakom ryggen på en. Allt detta är mobbing. Men om vi vill lära våra barn vad som är rätt och fel, att mobba är fel och att alla människor är lika mycket värda. Var börjar vi. Vad ska vi ge våra barn så att de i sin tur kan föra tanken om allas lika värde framåt och utåt.

Att acceptera din nästa kanske. Det kan kanske vara så enkelt. I det lilla börjar förändringen.

Martin Luther King sade ju "I have a dream..."

Se dig om i morgon, se den du möter och visa dig intresserad för vad han eller hon har att säga. Det kan ge mer än du tror. Det kan vara första steget till något stort.

C

Tänkvärt

Redan 1896 fick den svenske kemisten Svante Arrhenius nobelpris för hans banbrytande insikt om hur mänskligt utsläpp av koldioxid bör leda till en uppvärmning av Jorden.

Att han inte kunde förutspå hur fort den ekonomiska tillväxten skulle ske och kunde därför inte se hur klimatet skulle se ut 2010 det är förståeligt men redan 1896 flaggade han upp att det fanns stora risker med att koldioxiden kunde leda till uppvärmning av Jorden. Har vi överhuvudtaget brytt oss om den varningen. Inte jag i alla fall för jag visste inte om den. Men jag blev upplyst, dels genom ett möte i Malmö med många kunniga personer, även genom en sommarpratare under förra sommaren och en bok om klimatfrågan. Detta har fått mig att ställa mig själv en massa obehagliga frågor och jag har insett att vi vet för lite, eller snarare vi bryr oss alldeles för lite. Det här är mitt sätt att reagera och agera, att försöka belysa och förhoppningsvis påverka.

Visste du att: 71% av jordens yta består av vatten – det är lite intressant att vi kallar vår planet för moder Jord. Terra, Earth och Jord är ju samma sak fast på tre olika språk och ändå består jorden till över 70% av vatten. Vatten och regnskogarna producerar tillsammans vårt syre. Och vad gör vi då med dessa producenter av det för oss så livsviktiga syret. Jo det ena av två ben huggs ner och det andra benet det smutsas ner. Kan det vara så enkelt att människan är suicid? Eller är det så att vi inte tänker längre än näsan räcker?

Jag hoppas på det senare för med information kan man trots allt väcka även den mest ointresserade. Framförallt om det har att göra med vårt liv här och nu, vår framtid och vad som komma skall. Jag vill väcka debatt, få skolor runt om i landet att tala om miljön och klimatfrågan. Att skolor gör klimatfrågan synlig och skapar debatt i ämnet. Jag vill försöka påverka människor som bor i hus att ifrågasätta var deras el kommer ifrån, om kommunen där dom bor kan få ekonomiskt stöd för att byta till klimatsmart energi – typ vindsnurror och solceller. För om vi alla försöker påverka i det lilla så kommer det förr eller senare få genomslag i det stora. Ju fler vi är som kräver en och samma sak - en mer genomtänkt och systematisk klimatpolitik så finns det en chans för vår jord som just nu i detta nu nog är ganska trött på oss - vi som befolkar henne.

Låt oss försöka gemensamt att ta hand om vår jord annars blir det lite svettigt minst sagt för våra efterlevande - i hopp om att det finns en jord för dem att bo på.

C

-20

-20 grader

En morgon med ett fantstiskt ljus. En kaffe och sen påklädning modell röd lök - alltså lager på lager....

När man i det närmaste liknar en Michelin gubbe är det dags att kliva ut i den gnistrande vita verkligheten.

Jag jobbar som säljare men lever stora delar av mitt liv genom och i stor del i symbios med min kamera. Den är min vän, den hjälper mig att se världen i stort och i smått. Jag känner en akut saknad när den inte är med mig och det finns inte så mycket som kan få mig så tillfreds som att då till Bilden.


Min kamera har förhindrat att jag har gått med huvudet först in i väggen. Den hjälper mig att se och då menar jag att verkligen se min omvärld. Av respekt vill jag inte fota den misär som många av alla Stockholms uteliggare lever i. Inte för att jag inte vill utan just för respekt för deras person. Skulle mer än gärna göra ett fototeportage för att belysa deras värld. Jag kan se bilderna framför mig svarvita och jobbiga att se.

En utställning där hälften av eventuell vinst går till situation Stockholm tidningen.

Det är en av alla foto idéer som snurrar i huvudet.

Charlotte

Mitt i natten

-18, och klockan är sent. Huvudet fyllt av sådant som ska finnas där och en hel del som inte är varken relevant eller speciellt klokt att fylla skallen med då det är dags att inta någon sorts sovläge.

Pratade med kollega Mona i förrgår, hon har i våras gått ut gymnasiet och har jobbat hos oss under julen. Smart brud med mycket skinn på näsan. Hon berättade att i hennes årskull - 92 så är det väldigt få som har fått jobb. Ännu fler än vanligt berättade hon söker in på olika utbildningar - till och med utbildningar de egentligen inte vill utbilda sig till men det är en chans att få studielån. Visserligen ett lån som ska betalas av men det är ju långt fram i tiden.

Det slog mig hur skrämmande det måste vara att kliva ut ur skolan, inse att några arbeten lär det inte regna över en. Det är till och med lite halv svårt för att realist minst sagt.

Mina egna ungar 16 ska fylla 17 där har den ena av de två ett helgjobb, men den andra söker utan någon större lycka där heller. För ung och för oerfaren är svaren som ges. Men hur ska man kunna få erfarenheten om man inte ges chansen att jobba tänker jag.

Som sagt tankar mitt i natten

Sov gott

C.