Körkort för föräldrar

Saker som barn inte ska höra av sina föräldrar.

* Jag hatar dig.

* Du skulle aldrig ha fötts.

* Jag vill aldrig mer se dig.

Men det mest grymma har jag nu hört:

* Nu får du faktiskt ta hand om dom för dom är för bråkiga jag skaffar en hund i stället.

Hur kan en vuxen människa säga något sådant, att känna så i desperata situationer det kan jag acceptera för i desperata ögonblick kan man tänka dylikt men man får ALDRIG säga det högt.

Alla barn som föds har rätten att bli älskad för just det de är - små nyfödda barn som är fullkomligt OSKYLDIGA. Visst de är krävande, de är totalt beroende av dig som förälder men det är ju en del av att bli förälder är. Det är ett totalansvar som aldrig kommer att sluta. Även när de själva är vuxna med egna barn så är man ändå alltid förälder.

Ibland önskar jag att det fanns körkortskrav eller snarare behörighets tester för att få bli förälder - inte för jag vet om jag hade klarat det själv då - i alla fall inte som den jag var för 17 år sedan men som den jag är idag - då jag vuxit med jobbet av att just vara förälder tycker jag nog att jag klarar det rätt ok.

Jag tycker så oändligt synd om barnen som aldrig får tid, får den där extra kramen, får sitta ner och får visa och berätta. Som känner att de kanske inte har rätten till allt det där. Kärleken, tiden, gemenskapen. Det skär i hjärtat på ett sätt som inte går att beskriva.

C

Bakbunden

Eller kanske ändå inte men en önskan om att kunna hjälpa till men som inte når fram.

Jag hade en vän - betoning dåtid. Den vännen vill inte veta av mig - då jag har orsakat mer smärta än vad som är anständigt - enligt vännen ifråga. Synen på händelser är ju väldigt tvådelat då var och en upplever händelsen utefter egen måttstock.

I vilket fall så hade jag besök av vännens dotter i dag. Hon är en otroligt trevlig ung vuxen som enligt henne själv får leka vuxen åt sin far. Hon berättade en hel rad saker som jag inte tänker återberätta men det fick mig att reagera såpass att jag valde att försöka höra av mig till min före detta vän. Detta möttes av ett långt och väldigt tydligt mail där min närvaro var allt annat än önskad och att ju längre ifrån vi var varandra desto bättre enligt den före detta vännen.

Det är i det här jag känner mig bakbunden - jag vill så gärna hjälpa men har fått klart - svart på vitt att min närvaro är så långt i från önskad den kan vara. Det känns hemskt att bara stå bredvid och titta på då det här kan sluta mindre bra för i alla fall en av de involverade. Jag vet faktiskt inte vad jag kan göra förutom att oroa mig. Det känns mindre bra helt enkelt.

Våga

Det jag har gjort är något jag har vart rädd för. Jag har ramat in och lämnat ifrån mig 6 bilder för att hänga hos min frisör. Det är min första miniutställning - jag var inte opåverkad det kan jag inte säga men jag var framförallt otroligt nöjd över mina bilder och på de sättet jag printade dem. Jag är glad över att ha kommit så här långt, att jag har vågat ta beslutet utan att någon har gjort det åt mig. Nu finns det andra saker jag behöver ta itu med. Men det går lite långsammare med den planeringen. Det suger

//C

Frost

Har just sett filmen MILK. Den som inte har sett den - se den. Den är otroligt bra på många sätt men framförallt så är den väldigt mycket ett tidsdokument om hur en man med en idé om rättvisa oavsett sin sexuella läggning.

Det visar att det går att driva en sak. Visserligen dog han även i verkliga livet men att det går att driva en sak och få gehör för det man brinner för.

Orättvisor hatar jag. Ordet hata är starkt - absolut men det slår alltid mot de grupper i samhället som redan innan inte är riktigt rumsrena tycker en del människor. Vi pratar om folk med avvikande utseende och beteende. Religiös övertygelse, hudfärg, könstillhörighet, handikapp eller bara lite udda.

Någonstans i socialdemokratins mörka källarvalv så finns viljan av att alla ska värderas lika. Att alla ska ha lika stor chans att lyckas. Behöver man utbildning så ska det finnas, behöver man stöd ska det finnas, har man inte jobb så ska inte staten som i dag sparka undan benen på de som redan ligger ner. De behöver all hjälp de kan få. Det är inte lattjo att arbetslös. Det suger ganska fett. Jag har gjort det och är inget jag längtar tillbaka till.

Likadant är det att vara sjuk. I dag så har inte den egna husläkaren rätten till att avgöra huruvida du är frisk eller inte - för det gör nämligen försäkringskassan åt dem. Efter ett visst antal dagar oavsett hur du mår eller vilka fel du än uppvisar ska du ut i samhället och jobba och betala in skatt. Men vänta här nu - det är något väldigt fel här. Hur gick det här till? Har läkarna blivit åsidosatta för att de har förlorat sin kompetens - nej inte då utan det är känd socialförsäkringsminister C. Husmark Persson som har varit aktiv och drivit igenom detta. Hur hon tänkte det vet jag inte men jag kan vara ganska säker på att ingen i hennes bekantskapskrets lider av stressrelaterad värk, ångest och utbrändhet, förslitningskador i nacke och axlar. Det är bara en gissning från min sida.

För om det vore så att de av oss valda faktiskt skulle tillbringa lite tid ute bland de som de är valda av för att se verkligheten kanske dylika galenskaper inte hade skett. Men nu verkar det som att många som sitter i bestämmande positioner lever i en glasbubbla - visserligen ser de ut men vad de ser är inte verkligheten - den är kraftigt störd av något. För om det vore så att de såg verkligheten på samma sätt som den verklighet jag ser så skulle galna idéer som den nya socialförsäkringslagen aldrig drivits igenom.

C

Besvikelse

På sig själv eller andra. Det är lika jobbigt vad och vem det än gäller. Den man bor med, kärleken, sina barn, sina vänner eller sig själv.

Att bli besviken är karaktärsdanande hörde jag vid något tillfälle. Jag kan visserligen förstå vikten av att låta sina barn inte åka räkmacka genom livet för deras verklighetsbild blir en anings skev då man undanhåller vardagens hårdare klimat men man vill ändå att ens barn och de man har kär ska få det så bra och så lugnt så länge det går. Det är ju inte konstigt - jag tror vi alla har en curlingindivid inom oss på något sätt. Det gäller att våga säga stopp innan det går över styr.

Men besvikelsen på vänner som inte dyker upp. De som säger en sak men kan inte stå för det sedan det är en besvikelse man skulle kunna klara sig utan.

Besvikelsen på sig själv när man på nytt har vågat lita på någon för att sedan ångra det bittert. Det är inte kul det heller.

//C

Fundering kring socker

Efter det förra inlägget har intag av diverse junkifierat skräp varit kosten för dagen inklusive ofantliga mängder med socker.

Men vad i kroppen är det som gör att en ganska väl fungerande människa som har hyfsat bra koll på vad som är bra och inte bra att peta i sig - ramlar in/ner i denna sockergrotta om uttrycket förstås.

Jag är medveten om vad dylika "orgier" genererar men jag kan för mitt liv inte förstå mekanismerna som får det att hända.

Socker tillsammans med många andra "addictions" är svåra att bryta. Det har jag läst spaltmeter om. Det vet jag. Men var går gränsen från ett vanlig sockergris till sockerberoende?

Är gränsen individuell eller är beroendet något som man ser på ett beteende? Måste nog forska lite till. Lika illa som jag tycker om att det händer så känns det skönt när man har det under kontroll vilket lär ta ungefär en vecka.... Så önska mig lycka till - för jag kan nog behöva det.

Utstraffad

Om det nu finns ett sådant ord vet jag inte men det är ganska övertygad om att det är exakt vad min kropp försöker göra med mig just nu.

Kroppen snarare magen är en märklig tingest. Den tillsammans med hjärnan är två av de troligtvis mest påverkande delarna av vår kropp. Hjärnspöken är ju kanske inte ett medicinskt vedertaget men för allmänheten ett uttryck som känns igen. Men magspöken finns väl ändå inte. Men jag måste be om att få lägga in mitt veto här. För i skrivande stund tror jag mig ha minst en spökfamilj och minst två spökkatter.

Allt detta för att jag gav efter och åt något jag inte gjort på ett tag. Jag åt kolhydrater och jag åt framförallt socker i form av choklad. Tydligen så när man ger efter och ger kroppen det som den vill ha så är det huvudet som vill ha men magen vill inte ha. Är det så jag ska tolka kroppen???? Någon som vet...

Visserligen har min mage och jag haft en mångårig ganska dålig relation med varandra. Vi har inte talats vid på ett vänlig och fungerande sätt speciellt ofta utan det har varit intensivt eller inget alls. Med perioder av lugn där emellan. Men de senaste 2 veckorna har det varit mest kaos tror jag. Kvällens intag har inte bidragit med något positivt alls.

Tror jag ska sluta äta helt. Hålla mig till något flytande via en central ven kateter så att magen får en chans att balansera sig igen. För så här går det inte att ha det. Jag producerar något som FN:s organ för kemisk krigsföring skulle ha åsikter om att det brukades i tätbebyggda områden. Det är inte normalt det här..... Vad gör man.

Förslag mottages helst så snart det går...