Jag fick frågan igår om jag vågade ta steget. Steget började tas för länge sedan men jag har inte avslutat det. Vad som håller mig kvar är trygghetsnarkomani och rädslor. Men jag har trots allt bestämt mig det får vara slut med knarkandet och steget skall klivas fullt ut. Ge mig en fingervisning om ett ställe att hänga min hatt ska här bäras böcker.
Just nu vill jag dock mest fly. Fly från värk i kropp och själ. Värk den fysiska som äter mina leder och är mindre kul. Skovet kom igår i samband med uselt uselt väder, ingen sömn och påbörjad infektion i kroppen.
Fly vill jag - in i värmen, in i solen och in i framtiden. Inte för jag vet vad framtiden har att erbjuda men jag måste våga tro på att det finns en framtid för mig fast som ensam. Visserligen blir jag aldrig ensam om jag inte väljer det.
Ensam kan man inte vara som förälder. Vänner de mina vänner som bär mig när jag inte orkar gå längre och de som orkar höra mig när jag bara vill ge upp ni vet vilka ni är och jag älskar er.
Pussar
C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar