Steg 1 i den egna insikten/ vem fan är jag egentligen.
Vem är du och vem är jag….
Framförallt vem är jag. En fråga som skulle få vilken terapeut som helst att gnugga händerna av förtjusning – mycket att bita i. Spännande spännande.
Må vara men frågan är adekvat, vem är jag. Jag är en kvinna född 1963 i Bromma, uppväxt på Lidingö med en yngre syster. Skolgången var väl inte någon höjdare, om jag inte minns fel så var jag minst sagt tystlåten och ville ytterst ogärna prata inför klassen. Jag vet att i gymnasiet så när jag skulle stå inför klassen och hålla ett muntligt föredrag så höll jag på att spy av nervositet. Det enda som inte gjorde mig nervös var att göra saker fysiskt.
Träna – det var och är fortfarande en stor del av mitt liv. Min träning i dag fungerar som terapi för själen och som medicin för kroppen. Utan träning så går jag sönder både bildligt men även bokstavligt.
Det enda jag var bra på i skolan var att skriva. Jag hade en vikarie som berömde mig för en uppsats som handlade om hösten om jag inte minns fel. Jag kommer ihåg hur fantasiskt det kändes att ha fått beröm för något jag gjort. Något JAG hade gjort. Undrar om det var så att beröm inte var så vanligt i mitt föräldrahem. Det lär inte vara något jag kan fråga då min mamma har glömt bort det eller alternativ två att jag inte uppfattade det de sa som beröm eller komplimanger. Jag vet inte – och det är ingen större idé att fråga. Men det kan ju vara en otroligt lätt förklaring till varför beröm och komplimanger är så viktiga för mig i dag.
Se mig, hör mig, notera mig är och har varit det som speglat mitt beteende – kanske inte fullt ut – inte som så att jag har kastat mig i killars/mäns armar och agerat därefter. Däremot har jag i och med mitt utseende lyckats undvika min egen ålder även i dag – fyllda 46. Män men även kvinnor tar mig ofta för minst 10 år yngre och jag då har jag inte ens ansträngt mig speciellt.
Det här med utseende är väldigt tveeggat. Å ena sidan är jag väl medveten om mitt eget yttre. Jag vet att jag inte skrämmer vilda hästar i sken – om uttrycket tillåts – jag har fått tillräckligt med ragg på krogen för att inse att jag skulle kunna få om jag ville. Det har oftast räckt med den vetskapen. Samtidigt är jag fruktansvärt lat. Jag orkar inte speciellt ofta göra något åt utseendet. Det är bekvämt att smörja in ansiktet med mjuk kräm efter träningen o blåsa håret torrt. Det är det jag gör – och någonstans är jag ändå ganska stolt tror jag att jag inte bryr mig om att lägga de där 10 minuterna extra för att lägga den enklaste av makeup. Samtidigt som när jag ser kollegor som Linda exempelvis som framhäver sina ögon så otroligt snyggt att jag skulle också väldigt gärna vilja göra samma sak. Men bekväm, lat eller okunnig jag vet inte men jag gör det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar