skulle jag gärna vilja ha ett svar på. Det har varit och i viss mån är det fortfarande att jag kan inte höra någon ge mig en komplimang utan att för den skull förvanska den och ifrågasätta motivet till given komplimang. Som en nära vän säger " Ibland är en cigarr bara en cigarr"... men inte hos mig.
Varför är det så? I den totala övertygelsen om att du som motpart inte faktiskt kan mena det du säger för att jag vet väl bäst om hur jag är och vem jag är så finns det ju läge att kraftigt betvivla det.
Jag har sedan ganska liten parvel - i alla fall så som jag kommer ihåg det sökt bekräftelse. Jag är medveten om att jag är inte ensam i detta sökande och lär inte vara den sista heller. Men vad är det som gör att vi söker bekräftelse. Blir vi inte sedda som barn? Och hur hänger det ihop med ovan nämnt negativitetsfilter?
Känner mig lite tom i bollen så resten får vänta tror jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar