Det kryper i kroppen

Det hade varit en bra titel om det handlat om krypningar i benen - sådana som gör att kvinnor inte kan sova. Det här är troligtvis samma sorts krypningar men det är i själen.

Det är det här med att vänta. Vänta har aldrig varit min starka sida. Tålamod skulle jag nog inte känna igen ens om den hoppade upp och bet mig i näsan.

Den enda gången jag har tålamod så är det när jag fotar - fast även då är jag den som blir super ivrig och vill i väg.

Men nu kryper det mer än vanligt. Jag vill kunna få det ur mig. Det jag bär på - det där med att berätta. Men innan jag berättar måste jag ändå har någonstans att sova.... eller snarare bo. En permanent adress med mitt namn på dörren.

Jag ber till vem det nu än är som styr över detta att se om jag skulle kunna få det jag så gärna vill ha. Men jag vet att jag inte är ensam. Det är hemskt svårt för alla som söker lägenhet...

//C

Behind the ...

kameran, scenen, tanken....

ett rop ut i cyberrymden som inte får något svar.

Hallå - hör du mig?

Om jag inte får en respons så undrar jag om jag hörs?

Hörs jag? Syns jag? Märks jag?

C

Prioritering, inspiration, samveten och tid.

För mig är inspiration något som kommer och går men jag har alltid med mig något att skriva på- tack Apple för I-phonen - den har underlättat mycket.

Men för mig är inspiration något väldigt naturligt och finns nästan alltid. Jag kanske är extra lyckligt beskaffad som kan få inspiration av så mycket.

Prioritering är ett medvetet val där man medvetet säger till sig själv - det här prioriterar jag före det där. Fullkomligt logiskt och det är upp till var och en att själva prioritera hur man önskar.

Samvetet är väldigt mycket ens eget. Ibland följer man sitt samvete andra gånger så gör man det man vet behövs göras. Samvetet hoppas man styr rätt från fel. Men ingen annan kan säga vad som är rätt eller fel - det måste man känna själv.

Tid är nog det mest värdefulla man kan ge varandra. Tid och fokus. Att vara där, att lyssna. Ställa frågor och genuint vara intresserad. Oavsett om det är med vänner eller i parrelationer.

Tid att lära känna, stödja, vara där för, ha kul tillsammans eller bara att få berätta något trevligt.

//C

Tears for fears

Heter en grupp som jag lyssnade på fruktansvärt intensivt under tiden jag var gravid. Var övertygad om att ungarna skulle komma ut sjungandes något från "woman in chains" eller "seeds of love" tack och lov blev det inte så.

Dagens tanke är en lek med ord - Tears for fears - blir - tears of fears.

Att i sin osäkerhet på vad som gäller och hur man ska ställa sig till saker gör i alla fall att jag blir otroligt osäker. Sagda ord blir svåra att tro då det inte följs av ett handlande som samstämmer med tidigare sagda ord.

Det är svårt med kommunikation, det är ännu svårare med kombinationen kunskap och kommunikation. För de följs åt. Om det inte finns tid att skapa kommunikation så lär inte kunskapen komma. Det gäller allt. I utbildning, vänskap, relationer, arbetsrelaterade ämnen eller där jag fick de två K.na vilket var en bok med det underbara namnet "Hallå är du muslim? Då måste jag fråga..."

En fantastisk bok om just muslimer, vilka fördomar som finns. Skriven av en kvinna som bestämmer sig för att fråga och på det sättet få svar samt blir även tvungen att stå till svars för sina egna förutfattade meningar.

Tears of fears kan appliceras på mycket. Vi blir rädda och då tenderar vi som människor att välja en av två vägar, den ena är att vi stannar och slåss, den andra är att vi springer.

Vem du är det vet du först den dagen då du blir utsatt för något som är ett reellt hot mot dig. Jag testade självförsvar - inte kampsport utan att få lära sig självförsvar där det gäller att ta sig ur ett grepp ofta i liggande läge. Jag blev provocerad för att släppa på det normala " men dig kan jag väl inte slå ". Efter att ha slagit till mannen som hade den disskutabla uppgiften att instruera mig och tagit mig ur hans grepp ställde jag mig sonika bredvid honom och skrek "kom igen då din jävel" ...... jag stannar visst och slåss..... det var väl inte riktigt det jag trodde jag hade i mig men man lär sig mycket då man testar saker... om sig själv....

Men tillbaka till tears of fears. För det är där jag vill sluta - med en tanke om tårar är inte alltid av ondo - tårar kan vara av sorg men även glädje. Det är en av de få känslouttryck vi har som används i både glädje och sorg. Glöm inte det.

C

Spegelbild

Spegel spegel på väggen där, så säger snövits elaka styvmamma, i alla fall i sagan. Men hur många står inte framför spegeln och i alla fall tänker samma sak.

I dag är plastkirurgi lite var mans egendom - i alla fall om man har ett par tusen kronor som ligger i ett hörn till ingen nytta, då kan man ju alltid köpa sig en ny.......

Men det var väl inte så mycket den yttre spegelbilden jag tänkte skriva om utan snarare den inre - eller den som vi inte ser själva - den som andra ser.

Men hur ser vi ut. Hur upplever andra oss. Dig och mig hur upplevs vi?

Det är kanske bara jag som har dessa funderingar ?

För det är ju så att vad vi är styr hur vi reagerar och agerar på allt som sker runt oss. Mycket av det som gör oss till oss är ju saker som vi bär med oss. Det har format oss till de vi är idag. Den delen är ganska logisk. Men här är min tes om du så vill - vi som människor kanske har så starka uppfattningar om hur vi själva är att det blir en självuppfyllande profetia. Å jag har så ont hela tiden, Å jag är så rädd för allt, Å jag är så tråkig.

Tillräckligt många gånger upprepat för sig själv och det blir en sanning och då även en verklighet och i och med det något vi själva projekterar.

Inre och yttre speglar det vore något det.

C

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig

I morse fick jag ett samtal från min dotter som satt på tåget. Hon bad mig kolla om det hade rapporterats in någon olycka för hon hade känt hur tåget hade "kört på något" och hur vagnen hade studsat till.

Tåget hade kört på en pojke - han avled mindre än 1 timme efter det att han blivit påkörd. Jag vet inte vem pojken är, min son berättade att han var lillebror till en tjej i hans skola.

Några har i dag förlorat en son och en bror. Några har i dag fått sitt liv för alltid påverkat. Jag kan inte förstå hur det smärtar. Jag kan rent logiskt inse att deras liv måste ha gått sönder idag. Men jag kan inte förstå.

Jag har gjort vad vilken annan vuxen kvinna skulle gjort jag har varit närvarande, försökt få de tre tjejerna som ville vara hemma hos oss att slappna av, prata lite, fixa lite att äta och fixa lite film att titta på. Inga stora saker. Bara att vara där om det skulle behövas.

Men vem tar hand om de anhöriga, vem är där för dom. Smärta och akut sorg är ju något som många människor är livrädda för. Det är så fruktansvärt naket och utelämnande smärtan alltså.

Jag hoppas att de får det stöd de såväl behöver. Mina tankar går till dem, även om jag inte vet vem de är.

Allt annat känns ganska oväsentligt när en sådan här sak händer. Naturligtvis är den här händelsen ingenting i jämförelse med katastrofer i andra delar av världen - Haiti för att ta ett exempel. Men vi människor är ju sådana att drabbar sorgen någon i närheten eller att olyckan sker i närheten av någon man känner så blir man så påverkad. Att höra om Haiti, se bilder därifrån är skrämmande och fruktansvärt på så många sätt.

Men det som sker i närheten blir så väldigt mycket mer på riktigt.

Den här dagen blev inte alls som det var tänkt.

C

Mod och att våga titta

vad man är och varför man är den man är/ Våga ta första steget.

Navelskåderi tror jag inte på. Då stirrar man bara på något som i bästa fall har form och färg grått och luddigt men det ger absolut ingenting. Men det är ändå det vanligaste sättet att reflektera, titta inåt nedåt och bakåt allt som oftast.

Klart att reflektera bakåt kan ge information om vad som har skett och att i största möjliga mån undvika att göra samma misstag en gång till. Som någon klok person sa till mig för många år sedan. "Om du ska göra misstag - gör nya!

Att backa bandet går inte. Gjort är gjort och därvid lag går det det inte att påverka ett ända dugg. Utan man bör titta framåt - det är det jag försöker göra. Titta framåt. Inte drömma utan mer aktivt fundera och planera.

Jag är villig att göra drastiska förändringar i mitt liv, för jag tror att jag behöver det för att utvecklas som människa. Att våga göra saker som jag någonstans är skiträdd för att testa. Men i dessa förändringarna finns det stora risker att såra människor som står mig nära och det gör mig än mer rädd. Frågan är - med vilken rätt riskerar jag att rasera andra människors liv bara för att jag behöver utvecklas själv. Troligen skulle en terapeut gnugga händerna av förtjusning då han läste meningen innan. Men någonstans är frågan befogad. Om inte svaret hade varit så självklart - behovet har funnits så länge och har inte förändrats något de senaste åren. Men rädslorna de som tidigare har hållit mig tillbaka har börjat släppa. Jag är trots allt på väg att tro att jag är kapabel till att göra det här.

Det känns skrämmande, men bra och samtidigt skrämmande ändå. Tid och mod och kraft är det som jag nu behöver. Kraft att agera. Modet att ta klivet och tiden att göra det.

Kropp och själ

Att träna är lika viktigt för mig som att fota. Men med motsatt effekt. Hur menar hon nu? Jo så här är det: Träning one o one. Träning ger endorfiner – kroppseget morfin. Det genererar ett lyckorus men även agerar det som smärtstillande. Väldigt bra och praktiskt på alla sätt. Så lika mycket som min fotografering får mig att stanna upp och reflektera ger träningen mig likt -Red Bull reklamen – vingar.

När jag möter folk på stan tror dom ibland att jag är på väg att flytta för det är mer än en väska på axeln. Det är kamera, dator och träningskläder och lunch och en bok och lite annat som man brukar ha i sin väska. I mitt fall är det inte en väska det är fler….

Men tillbaka till träning, träningsvärk och skavsår. Min vän Calle roade sig kungligt med att träna med mig för drygt en vecka sedan. Vi körde rygg och axlar. Jag visste redan innan att jag skulle ångra detta djupt. Inte att träna tillsammans men den träningsvärken som detta skulle generera. Jag ska för tydlighetens skull förklara att jag är gammal elitidrottare med mer än en meter i klorerat vatten under bältet, jag har även sett insidan av en styrkelokal mer än en gång men vi har lite olika sätt att träna Calle och jag. Det blev jag varse då jag dagen efter hade lite svårt att klä på mig och två dagar senare kunde jag knappt klia mig i huvudet på grund av träningsvärken. Men visst var det kul. Det är alltid kul att bli utmanad för det utvecklar ju en själv.

Men att träna så med någon annan ger kickar som varar länge. Har varit och kört mitt första spinningpass på över 1 år, springer 20 minuter på löpband (och är ohyggligt mallig över mig själv att jag överlever – troligen med rätt motivation eller Calle som motivator i det här fallet skulle säkert kunna få mig att springa längre och troligen snabbare men den dagen den träningsvärken som det numer får heta….)

Så kan det vara i kroppens och själens förvirrade boning.

Vinterbild

För någon som inte gillar kyla är jag helt och hållet såld på naturen som den är nu. Mjuka vackra former och allt är klätt i en underbar skrud av is och snö. Det är så vackert att man nästan tappar andan.

Varje morgon när jag går ut så slår jag av hur otroligt vackert det är. Ljuset kommer sakta upp på himlen och kylan ligger som dimslöjor över nejden.

Jag hoppas att fler ser ljuset, formerna och färgerna. Färgskalan är inte sprakande men den finns där.

Njut av ljuset och av snön. Gå ut och se dig om.

//C

Hjälp till självhjälp

Tanken med terapi är ju att det ska vara hjälp till självhjälp. Att man ska få hjälp att skaffa sig insikten om det som kanske inte står helt rätt till i ens liv.

Terapi som min svägerska så klokt sa "alla borde gå i terapi". För visst är det så, alla har vi något lik som ligger i garderoben och luktar ganska unket. Jag vet att i min garderob ligger det fler än ett. Vad som mer ligger där i bråten ska vi kanske låta vara osagt...

För för eller senare så kommer det där jobbiga som man har försökt att förtränga, skuffa undan och glömma att visa sin fula nuna och då är det inte alltid latjo på något sätt.

Gamla lik luktar inte men de skadar desto mer.... Ergo ta hand om skiten innan den biter dig hårt i bakhuvudet för det blir så svårt att ta hand om.

//C

Tankar och funderingar på vägen.

Vi är ju individer där för många känslorna styr både på bra och dåliga sätt. Hur påverkade är vi av våra känslor och hur bra kan vi styra dem.

Svartsjuka och hat måste vara de två absolut sämsta känslorna att agera på. Det är väldigt få gånger något positivt kommer från ett agerande baserat på de känslorna. Likgiltighet måste vara en annan ytterst dålig känsla men oftast agerar man inte på just den känslan och det i sig kan bidra med katastrofala följder.

Lycka och glädje är två varma bra känslor som förhoppningsvis genererar bra reaktioner och händelser men det kanske man inte alltid kan vara säker på heller.

Vart vill jag komma – jag vet inte. Jag är en blandning av alla känslor utom likgiltighet. Det finns avsky, det finns kärlek, det finns ångest och det finns även lycka. Avskyn är enkel för det rör väldigt avskärmande händelser. Mordet på den unga flickan där ett annat ungt par sitter dömda för dådet. Avskyn i det här fallet är att det har hänt och vad som har påverkat två unga människor att tro att det är ok att ha ihjäl en annan medmänniska.

Dessa ungdomar har förbrukat sina liv. Inte för att jag tror på dödstraff – det är mig främmande men deras egna liv kan omöjligen bli vad det har varit igen. Efter rättegångar och fängelse så kommer de vara märkta för livet.

Avskyn kan egentligen appliceras på allt och alla som medvetet gör någon annan illa, fysiskt eller psykiskt det spelar ingen roll. Det är fruktansvärt vilket som.

Ångesten - den svarta att inte räcka till för de som ligger en närmast hjärtat. Att inte hinna se, vara med, dela och uppleva saker som är av betydelse för ens närmaste är smärtsamt i alla fall för mig. De mina är inte så många men de betyder oerhört mycket för mig, alla på olika sätt. Jag hade inte varit den jag är i dag utan deras påverkan av mig som individ. För alla blir vi påverkade antingen vi tror det eller inte. Oavsett om det är från människor runt oss eller om det är av händelser. Men påverkade blir vi. Ju äldre vi blir desto tydligare blir just detta. Vi kan näst intill vara fullkomligt övertygade om att vi inte har samma uppfattning om givna ämnen när vi var tjugo som när vi är tjugo år äldre. Allt för mycket har hänt på vägen.

Så hur mycket av dessa känslor kan vi styra. Vi kan medvetet undvika att utsätta oss för frestelser. Alla har vi olika behov som vi behöver fylla, uppskattning, närhet, beröm, att bli sedd, att bli älskad eller att bli fruktad. Om vi som människor skulle kunna styra våra känslor blev det mindre slagsmål, mindre fylla, färre gräl och färre hot. Då skulle vi kunna sätta oss ner och tala. Reda ut och se problemet för vad det är – oftast en bagatell som blåst upp och blivit gigantisk. Men vi kan ju inte det. Vi bråkar och står i. Vi är otrogna, vi ljuger och luras. Men varför gör vi det. Vad är det som gör att vi inte kan stå för vad vi vill, känner och tycker. Rädsla tror jag. Rädsla för bland annat konfrontation. Där man måste mötas i vad man saknar och vad man vill ha. Att konfrontera den som inte kan ge en det man vill kan nog vara bland de mer skrämmande och smärtsamma upplevelser att utsätta sig för.

Är det därför det blir som det blir ibland. Jag har inga svar jag har som vanligt en massa frågor. Sen hoppas jag ju att om så där ytterligare tjugo år att jag har ytterligare svar på de frågor jag i dag har. De om känslor, om de går att styra men troligtvis inte.

Vad är det som säger att det blir bättre

I september 2010 när de rödgröna tar hand som ratten för vårt land? Vad är det som säger att de rödgröna faktiskt har ett intresse för den lilla människan och det vi i vardagligt tal kallar för vardag?

Förklara det för mig. Jag är sosse – kanske inte den mest aktiva av politiskt aktiva individer men det finns många randiga och rutiga förklaringar till detta och det här är inte forumet för de funderingarna.

Men hur ska S kunna utkristallisera sina tankar och idéer så pass tydligt att man som individnivå inser vikten av att faktiskt gå till val. Att inte tröttna på dessa ändlösa politikerdebatter där för en yttre betraktare det mest upplevs som de bokstavligen kastar skit på varandra. Hur ska man få förtroende för den kategorin människa. Att debattera har jag alls inget emot snarare tvärtom men då motparten i tid och otid bryter av, vägrar lyssna och överhuvudtaget vägrar svara på frågor. Dessutom efter det att ha haft en debatt sedan i pressen prata om hur bra det gick och hur väl tankar och idéer framfördes. Det är då jag undrar som suttit och tittat på sagd debatt – va fan är det du säger du politiker. Jag fattar absolut ingenting och jag VILL förstå.

Det är dags tror jag att någonstans skapa ett forum där det finns en chans att få en möjlighet att skapa sig en uppfattning om vad de olika partierna vill och hur de vill styra landet de nästkommande inte fyra men kanske i alla fall åtta åren. För det tar fyra år att ändra det som den tidigare regering skapade och ytterligare fyra åt att skapa egna vägar på vilken svedala ska åka. Om nu metaforen bil som vårt land kan accepteras.

Jag tror att det stora politikerförakt som är utbrett samt en stor kategori människor som lever efter aftonbladets löpsedlar som den absoluta sanningen att det är de kategorierna som skulle behöva få sig till livs en genomtänkt klok och på vanlig rikssvenska beskrivet vad som kan hända om respektive gruppering partier får styra. Först då kanske man kan väcka de som i dag ligger på sofflocket och sover med den totala övertygelsen - det spelar ingen roll vad jag säger eller röstar på för jag är bara en person.

Men ingen kan göra allt men alla kan göra något.

C

Acceptans

Acceptans

Jag när en dröm om att alla överallt ska ses för en och samma sak - människor. Oavsett kön, hudfärg, religös tillhörig eller sexuell preferans. Alla hade samma värde - men jag inser att det är en utopi för vi människor värderar och värderas utefter normer allmänna eller specifika.

Läste om en tjej 13 år som blivit mobbad - arikeln gick inte in på varför men hon hade dessutom förutom mobbing i skolan fått en Facebook grupp "vi som hatar....." emot sig. Av förklarliga orsaker var hon extremt ovillig att gå tillbaka till skolan efter jullovet.
Vän av ordning måste ju ställa frågan -vad var det som var så exeptionellt med den här tjejen - två huvuden?? Troligtvis stack hon ut lite i klädstil, kanske var extremt blyg eller kanske hade en udda frisyr. Men är det orsak nog att förstöra en ung tjejs möjlighet att få en fungerande skolgång?

Barn och ungdomar i alla länder kan nog skriva under att det förekommer mobbing i klassrummen, på skolgårdarna. Men slutar det där? Nej det fortsätter ut i arbetslivet. Det finns överallt kanske inte lika tydligt som att få huvudet nedspolat i toaletten eller tvingas äta saker som inte ska ätas. Men
Mobbing finns överallt. Översitteri, härskartekniker och förakt är alla olika vatianter på just mobbing.

Friends har haft en reklamkampanj på tv som jag personligen tycker är fantastisk. Det är en ung kille som gårmed nedböjt huvud in där han bor- han sätter sig på sin stol o drar fram ryggsäcken där ord som "jävla tönt" , "idiot" i svart trillar ut. Man får följa den här killen ett par dagar och varje dag är det svarta ord som han har i väskan, ryggsäcken eller fickan. En dag finns ett rött ord "hej".
Det är allt som behövs, att vi ser varandra för de vi är - människor. Oavsett, status, yrke eller bostadsadress.De flesta av oss har upplevt någon form av trakasseri på något sätt. Oavsett om det gällde att inte bli vald i gympan i skolan eller att inte få bli inbjuden på klassfesten. Att det tystnar när man kommer in i fika rummet eller att det pratas bakom ryggen på en. Allt detta är mobbing. Men om vi vill lära våra barn vad som är rätt och fel, att mobba är fel och att alla människor är lika mycket värda. Var börjar vi. Vad ska vi ge våra barn så att de i sin tur kan föra tanken om allas lika värde framåt och utåt.

Att acceptera din nästa kanske. Det kan kanske vara så enkelt. I det lilla börjar förändringen.

Martin Luther King sade ju "I have a dream..."

Se dig om i morgon, se den du möter och visa dig intresserad för vad han eller hon har att säga. Det kan ge mer än du tror. Det kan vara första steget till något stort.

C

Tänkvärt

Redan 1896 fick den svenske kemisten Svante Arrhenius nobelpris för hans banbrytande insikt om hur mänskligt utsläpp av koldioxid bör leda till en uppvärmning av Jorden.

Att han inte kunde förutspå hur fort den ekonomiska tillväxten skulle ske och kunde därför inte se hur klimatet skulle se ut 2010 det är förståeligt men redan 1896 flaggade han upp att det fanns stora risker med att koldioxiden kunde leda till uppvärmning av Jorden. Har vi överhuvudtaget brytt oss om den varningen. Inte jag i alla fall för jag visste inte om den. Men jag blev upplyst, dels genom ett möte i Malmö med många kunniga personer, även genom en sommarpratare under förra sommaren och en bok om klimatfrågan. Detta har fått mig att ställa mig själv en massa obehagliga frågor och jag har insett att vi vet för lite, eller snarare vi bryr oss alldeles för lite. Det här är mitt sätt att reagera och agera, att försöka belysa och förhoppningsvis påverka.

Visste du att: 71% av jordens yta består av vatten – det är lite intressant att vi kallar vår planet för moder Jord. Terra, Earth och Jord är ju samma sak fast på tre olika språk och ändå består jorden till över 70% av vatten. Vatten och regnskogarna producerar tillsammans vårt syre. Och vad gör vi då med dessa producenter av det för oss så livsviktiga syret. Jo det ena av två ben huggs ner och det andra benet det smutsas ner. Kan det vara så enkelt att människan är suicid? Eller är det så att vi inte tänker längre än näsan räcker?

Jag hoppas på det senare för med information kan man trots allt väcka även den mest ointresserade. Framförallt om det har att göra med vårt liv här och nu, vår framtid och vad som komma skall. Jag vill väcka debatt, få skolor runt om i landet att tala om miljön och klimatfrågan. Att skolor gör klimatfrågan synlig och skapar debatt i ämnet. Jag vill försöka påverka människor som bor i hus att ifrågasätta var deras el kommer ifrån, om kommunen där dom bor kan få ekonomiskt stöd för att byta till klimatsmart energi – typ vindsnurror och solceller. För om vi alla försöker påverka i det lilla så kommer det förr eller senare få genomslag i det stora. Ju fler vi är som kräver en och samma sak - en mer genomtänkt och systematisk klimatpolitik så finns det en chans för vår jord som just nu i detta nu nog är ganska trött på oss - vi som befolkar henne.

Låt oss försöka gemensamt att ta hand om vår jord annars blir det lite svettigt minst sagt för våra efterlevande - i hopp om att det finns en jord för dem att bo på.

C

-20

-20 grader

En morgon med ett fantstiskt ljus. En kaffe och sen påklädning modell röd lök - alltså lager på lager....

När man i det närmaste liknar en Michelin gubbe är det dags att kliva ut i den gnistrande vita verkligheten.

Jag jobbar som säljare men lever stora delar av mitt liv genom och i stor del i symbios med min kamera. Den är min vän, den hjälper mig att se världen i stort och i smått. Jag känner en akut saknad när den inte är med mig och det finns inte så mycket som kan få mig så tillfreds som att då till Bilden.


Min kamera har förhindrat att jag har gått med huvudet först in i väggen. Den hjälper mig att se och då menar jag att verkligen se min omvärld. Av respekt vill jag inte fota den misär som många av alla Stockholms uteliggare lever i. Inte för att jag inte vill utan just för respekt för deras person. Skulle mer än gärna göra ett fototeportage för att belysa deras värld. Jag kan se bilderna framför mig svarvita och jobbiga att se.

En utställning där hälften av eventuell vinst går till situation Stockholm tidningen.

Det är en av alla foto idéer som snurrar i huvudet.

Charlotte

Mitt i natten

-18, och klockan är sent. Huvudet fyllt av sådant som ska finnas där och en hel del som inte är varken relevant eller speciellt klokt att fylla skallen med då det är dags att inta någon sorts sovläge.

Pratade med kollega Mona i förrgår, hon har i våras gått ut gymnasiet och har jobbat hos oss under julen. Smart brud med mycket skinn på näsan. Hon berättade att i hennes årskull - 92 så är det väldigt få som har fått jobb. Ännu fler än vanligt berättade hon söker in på olika utbildningar - till och med utbildningar de egentligen inte vill utbilda sig till men det är en chans att få studielån. Visserligen ett lån som ska betalas av men det är ju långt fram i tiden.

Det slog mig hur skrämmande det måste vara att kliva ut ur skolan, inse att några arbeten lär det inte regna över en. Det är till och med lite halv svårt för att realist minst sagt.

Mina egna ungar 16 ska fylla 17 där har den ena av de två ett helgjobb, men den andra söker utan någon större lycka där heller. För ung och för oerfaren är svaren som ges. Men hur ska man kunna få erfarenheten om man inte ges chansen att jobba tänker jag.

Som sagt tankar mitt i natten

Sov gott

C.